Madeleine Fredell OP; Veritas förlag, 2024
Kyrkan – både som institution och genom de troende – har alltid engagerat sig såväl socialt som politiskt. Efter Andra Vatikankonciliet (1962–1965) intensifierades detta arbete genom grundandet av organet Justitia et Pax, med huvudsäte i Rom och med kommissioner i de katolska stiften världen över.” Så lyder baksidestexten på denna bok om Justitia et Pax, skriven av syster Madeleine Fredell OP, som själv var med i arbetet i trettiotvå år. Boken uppfyller det som beskrivs i författarens förord: den dokumenterar noga den svenska Justitia et Pax-kommissionens arbete, från de första, späda försöken på 1970-talet fram till 2020. Texten är dels kronologisk, dels tematisk, och boken avslutas med 146 sidor bilagor och referenser. Den har en fin notapparat, men jag saknar ett register.
Först och främst ska författaren gratuleras, dels för ett enormt dagligt arbete för Justitia et Pax under många år, dels för att ha sparat, arkiverat och hållit ordning på detaljerna, så att allt kunde samlas i en bok. Texten är noggrann, stringent men också väldigt detaljerad, och den kräver nog en läsare som är mer än gängse intresserad av socialläran och Justitias et Pax ärenden. Det är oerhört många möten som listas, samt vem som deltog i varje möte, och man förnimmer, att det är ett uttryck för syster Madeleines önskemål att ge alla som har deltagit i arbetet utrymme och tack, men som läsning är det inte särskilt spännande. Jag saknar också lite reflektion över vad som var resultatet av Justitia et Pax arbete. I uppradandet av möten, konferenser, resor och uttalanden kunde det med fördel ha fokuserats mer på sammanhang och långsiktiga resultat. Inte desto mindre är det spännande att följa Sveriges utveckling genom Justitia et Pax arbete, och dialogen med samhället är superintressant att läsa om. Kyrkans nätverk understryks gång på gång, och nätverket och socialläran är den röda tråden i många olika engagemang i till exempel Sydafrika, Östtimor, Latinamerika och Palestina.
Trots den stringenta och medvetet objektiva framställningen märker man ett varmt och brinnande hjärta för den katolska socialläran och denna världens utsatta och fattiga. Under läsningens gång blir det svårare och svårare att särskilja författaren från ämnet. Även om författaren omtalar sig själv i tredje person tillsammans med andra medverkande, får man snabbt känslan av att det är författarens livsverk. Det bekräftas till slut i kapitlet Tack, där författaren skriver: ”Justitia et Pax har i många hänseenden blivit ett med min person och kallelse”. Det är stora ord, och jag blir därför väldigt nyfiken på att höra syster Madeleines personliga röst – vad tänkte hon, vilka var hennes personliga överväganden? Det är en bok jag också gärna vill läsa, men det är inte den hon tagit sig an att skriva den här gången. Bara en gång, i en reseskildring till Latinamerika, byts synvinkeln till ett ”vi”, och det beskrivs ett ”starkt personligt minne från resan”, men annars insisterar syster Madeleine genom hela boken på en objektiv synvinkel. Det är som sagt lite synd, för det verkar som om hon begränsar sig själv. Särskilt i de sista kapitlen, som handlar om arbetet med kvinnors bidrag i kyrkan, träder syster Madeleines personliga röst tydligt igenom den objektiva ansatsen vilket gör texten spänstigare.
Författaren tänker mycket på rubriker. Till exempel finns på sidorna 134–136 ett långt citat från en av hennes egna texter (dem finns det många av i boken), som börjar med ”Rubriker är ibland knepiga att tolka”, liksom hon har skrivit en artikel till Svensk Kyrkotidning om Franciskus – rubrikernas påve. Därför måste hon ha övervägt titeln till denna bok noggrant, men jag tvivlar lite på om boken här lever upp till sin egen ansats. Det står klart under läsningen att Justitia et Pax arbete handlar om att adressera de underliggande orsakerna till orättvisor och fattigdom, men det är som om kommissionen predikar för de redan omvända och inte alltid ställer de svåra, interna frågorna. På ett ställer beskrivs det som ”en tidsanda som kommissionen ofta återkom till, men aldrig riktigt lyckades bemöta” (sidan 116). Det beskrivs också kort att det inom kyrkan finns stora oenigheter, men det är som om dialogen med till exempel nationalister och traditionalister aldrig riktigt tas upp. Det talas om dem, men inte med dem.
Till sist ska jag tacka för att jag fick möjlighet att läsa denna bok. Jag är något av en sociallära-nörd, och jag tycker det är superspännande att läsa om uttolkningar av socialläran i olika kulturella kontexter – här Sverige. Delar man inte detta intresse gör boken nog ett begränsat intryck.
Maria Krabbe Hammershøy
generalsekreterare, Caritas Danmark
(Översättning: Helena D’Arcy)
