Om ett par veckor är den här, en av många bortglömd helgdag: alla helgons dag. Viss förvirring råder. Det rent kalendermässiga är att allhelgonadagen infaller den 1 november följd av alla helgons dag den första lördagen i november. Fredagen före kallas allhelgonaafton. I katolska kyrkan firas som bekant alla helgons dag, påbjuden högtid då troende är förpliktade att fira mässan, den 1 november. Dagen efter, den 2 november, firar vi alla själars dag.
Allhelgonahelgen har på många sätt trängts undan av halloween, som handeln gjort sitt bästa för att importera och pådyvla oss konsumenter (läs mer om halloween i Km 8/2024). Samtidigt har bruket att på alla helgons dag besöka kyrkogårdar och tända ljus på anhörigas gravar vunnit mark. Det som för ett par generationer sedan ansågs främmande och ”katolskt” – att tända ljus på gravar – har blivit ett uppskattat inslag i höstmörkret och ett välkommet tillskott bland våra traditioner.
Man kan bara önska att ivern skulle smitta av sig även när det gäller hur vi hanterar begravningar, där Sverige intar internationell jumboplats när det gäller tiden som går mellan dödsfall och begravning. I fjol var snittiden 25,4 dagar. Nästan en hel månad. I Danmark är lagstadgad maxtid åtta dagar, i Norge tio arbetsdagar. I de flesta andra länder sker begravning inom tre till fyra dagar.
När vi 2012 fick en ny lag som innebar att begravning ska ske ”snarast möjligt” och senast en månad efter dödsfallet (dessförinnan var det två månader), var snittiden strax under tjugo dagar. Sedan dess har den ökat år för år. Varför kan vi inte prioritera begravningar som man gör i andra länder? Där kontaktas begravningsentreprenör direkt efter dödsfallet, allt stannar upp, anhöriga samlas, begravningen anordnas och den avlidne är i jorden inom ett par dagar. Här i Sverige vittnar begravningsbyråer om hur anhöriga jonglerar sina kalendrar, där inplanerade helgresor, dagisavslutningar och födelsedagskalas konkurrerar och prioriteras. Resultatet blir att avlidna får ligga på bårhus tills det finns en lucka i kalendern. Till det ska läggas ett allt vanligare kryphål när man har ”svårt att hinna” inom en månad: så kallad akt med urna, det vill säga att kroppen kremeras först, och att själva begravningsceremonin sker långt senare – upp till ett år efteråt. En fjärdedel av alla begravningar sker numera så, och döden blir därmed än mer abstrakt; inte ens en kista finns att se för de närvarande. Rationellt och praktiskt så det förslår.
Hur skulle vi själv vilja bli behandlade? Avpolletterade i ett kylskåp i flera veckor eftersom så mycket annat redan är inbokat hos anhöriga? När jag talar med Denis Jansson, VD på Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, framhåller han att det stora problemet är människors aviga inställning till döden i stort, som får många att stå helt valhänta när de ska arrangera en begravning. Som exempel pekar han på att det i snitt tar fyra dagar (i Stockholm en hel vecka) innan anhöriga ens kontaktat en begravningsbyrå. Han vittnar också om ett slags Svarte Petter mellan Svenska kyrkan, begravningsbyråer och anhöriga, där alla skyller på någon annan och ingen riktigt vill ta på sig ansvaret för den sorgliga utvecklingen.
Samtidigt är han tydlig med att begravning inom frikyrkor, ortodoxa kyrkor och katolska kyrkan ofta sker ”betydligt snabbare”, och talar om ”en helt annan inställning”, framför allt bland präster och pastorer. Hans slutsats är bestämd: ”Det är inte värdigt mot den avlidna som vi har det nu”. Man kan bara hålla med och hoppas, att vi inom stiftet bidrar med vad vi kan för att vända trenden.
Helena D’Arcy
chefredaktör
