Mönstret träder fram i takt med att allt fler länder legaliserar dödshjälp. Intensiv debatt följs av ett lagförslag om att öppna för dödshjälp för ett litet fåtal. Lagändringen införs för att de allra svårt sjukaste ska kunna ”dö med värdighet”, som det så fint heter, men när det väl skett går det raskt utför. Ett axplock från den senaste statistiken talar sitt tydliga språk:
• Nederländerna har haft laglig dödshjälp sedan 2002, och numera kan även barn och kroniskt sjuka begära dödshjälp. Ökningen är markant varje år – i fjol 10 procent – och framför allt ökar dödshjälp på grund av psykisk sjukdom, som mest bland yngre under trettio år.
• Belgien noterade i fjol en ökning på 17 procent. Dödshjälp är nu orsaken bakom 4 procent av alla dödsfall.
• Kanada har haft dödshjälp sedan 2016. Ökningen 2022–2033 var 16 procent och det står nu för 5 procent av alla dödsfall. Fler och fler fall framkommer där vårdpersonal föreslagit dödshjälp till funktionsnedsatta, kroniskt sjuka och andra utsatta med höga vårdkostnader.
• Delstaten Oregon, som tillåtit assisterat självmord sedan 1998, har sett en markant ökning varje år, så även 2024. Nära hälften uppger som anledning att de ”inte vill vara en börda för familj, vänner och vårdgivare”.
Även på närmare håll debatteras frågan. I Finland förkastades ett medborgarinitiativ om legalisering 2017, men ett andra sådant har nu lämnats in och frågan kommer att behandlas i riksdagens social- och hälsovårdsutskott senare i vår. I Danmark har en kommitté nyligen redovisat två olika modeller för hur en legalisering skulle kunna se ut: antingen att alla som bedöms ha högst ett halvår kvar att leva får rätt till läkemedel för att själva kunna ta livet av sig, eller att de ska få rätt att dö med hjälp av vårdpersonal. När och hur förslagen ska röstas om i folketinget är inte bestämt. I Storbritannien ska ett konkret lagförslag tas upp till slutlig omröstning efter påsk, men ett antal röster – även bland dem som är för – har på senare tid höjts om att processen varit förhastad och kaosartad. Ingen utredning föregick lagförslaget, parlamentsledamöter hade endast ett par dagar på sig från förslag till den första omröstningen, och kravet på intyg från två läkare och en domare, som skulle göra lagen till ”världen säkraste”, har tagits bort.
Också här i Sverige blossar debatten upp då och då. Förespråkarna menar att man bör kunna ta efter goda exempel från andra länder. De framhäver rätten till självbestämmande, att det är omänskligt att tvinga människor att lida, och framhåller de mest ömmande fallen – som dem man kunde följa nu i våras i SVT:s serie Sista hjälpen – om kampen att få dö tidigare(kan ses på SVT Play). Framför allt ifrågasätter förespråkarna varför det skulle vara värre att ge någon, som klart och tydligt efterfrågar det, ett dödande läkemedel, än att låta personen dö en naturlig död, behjälpt om så behövs av palliativ vård och palliativ sedering (det vill säga nedsövning, som erbjuds i de allra svåraste fallen – både tillåtet och etiskt helt okomplicerat).
Skillnaden kan tyckas hårfin, men den är i själva verket monumental. Palliativ vård, inklusive sedering, handlar om att låta dö, dödshjälp om att aktivt döda. Och att avkräva dödande från offentlig vård, och i förlängningen från en medmänniska, är något oerhört – hur mycket man än värdesätter självbestämmande. Det talar för sig självt att fyra av fem läkare inom palliativ vård motsätter sig legalisering av dödshjälp.
Frågan kommer inte att försvinna; endast två partier, S och KD, motsätter sig en utredning. Och i en tid som fjärmat sig döden, som många felaktigt tror innebär svår smärta och lidande, samt med en palliativ vård som på allt för många håll är eftersatt, är det inte konstigt att många vill införa dödshjälp. Kloka argument, som finner resonans hos de många som värdesätter självbestämmandet högst av allt, kommer bokstavligt talat att vara livsviktiga.
Helena D’Arcy
chefredaktör
