4 Mos 11:25–29; Jak 5:1–6; Mark 9:38–43, 45, 47–48
Förra söndagen blev vi påminda om att vår kallelse är att tjäna med Kristus. Men det är inte lätt i vår verklighet. Dagens evangelium blundar inte för att vi måste verka i en fallen värld. Hur ska vi förhålla oss till vår nästa i olika situationer? Vem får inkluderas? Var går gränsen för vad som ska tillåtas och inte tillåtas?
Evangeliet kan väcka obehag på olika sätt. Den som har en benägenhet att värdera sanningen och rättfärdigheten främst kan känna obehag i evangelietextens första del, när någon verkar utanför apostlarnas gemenskap men i Jesu namn. Bör inte den personen tillrättavisas och inlemmas i kyrkans fulla gemenskap? Hur ska man förhålla sig till det som är gott men som sker i en kontext där sanningens fullhet saknas?
Den som har en benägenhet att värdera barmhärtighet och medkänsla främst kan snarare känna obehag i den andra delen av evangelietexten. Handlingar har konsekvenser, eviga sådana! Helvetet är en verklighet.
Lika lite som kyrkans fullhet leder till ett avvisande av det goda, sanna och vackra som finns utanför kyrkan, lika lite tar barmhärtigheten bort allvaret i vad som är sant eller falskt, eller i vad som är dygd eller synd.
Vi bör vara generöst barmhärtiga mot människan men envist obarmhärtiga gentemot synden. Vi får aldrig blanda ihop dessa två.
f Joseph Rizk
