”Be, hoppas och oroa er inte. Oron hjälper inte alls. Vår barmhärtige Herre hör era böner” (Padre Pio). I takt med att Padre Pios popularitet växte riktades också många anklagelser mot honom om oegentligheter. Samtliga anklagelser avfärdades så småningom av Vatikanen men i flera decennier bar han anklagelserna med lugn och tystnad. (Foto: Wikimedia Commons)I år är det femtiofem år sedan Padre Pio dog, ett av de mest älskade helgonen i modern tid, med en popularitet som bara tycks växa. Men trots att han var vida omtalad redan under sin livstid, och kön till hans biktstol ofta var lång, utfärdade Heliga stolen sanktioner mot hans offentliga verksamhet som präst, och de togs inte bort förrän några år innan han dog.
Den helige Padre Pio, eller Francesco Forgione som han egentligen hette, föddes den 25 maj 1887 i staden Pietrelcina i Italien, det andra barnet i en barnaskara på fem. Hans föräldrar försörjde sig som bönder, och redan från tidig ålder blev Francesco ansvarig för familjens lilla fårflock. Trots att familjen var materiellt mycket fattig, var de på många sätt andligt rika: i staden Pietrelcina firades helgonens festdagar året runt och familjen gick dagligen till mässan, bad rosenkransen tillsammans varje kväll och avstod från kött tre dagar i veckan för att ära Vår Fru av berget Karmel. Detta hade stor betydelse för Francescos religiösa uppväxt och hans mor beskrev honom som ett tyst barn som från sina tidigaste år älskade att gå i kyrkan och att be.
Redan som femåring ska Francesco ha uttryckt sin längtan att viga sitt liv åt Gud och i sin ungdom erfor han himmelska syner och extaser. Han sägs ha kunnat både se och kommunicera med sin skyddsängel, jungfru Maria och Jesus Kristus själv.
Som tioåring uttryckte Francesco sin önskan att få bli kapucinbroder. Efter att ha studerat i några år för att uppnå orderns akademiska krav, trädde han in hos kapucinerna i Morcone som novis den 6 januari 1903 vid femton års ålder. Endast arton dagar senare blev han iklädd kapucinernas ordensdräkt och valde namnet broder Pio för att hedra minnet av den helige påven Pius V, Pietrelcinas skyddshelgon. Broder Pio sägs ha beundrats av sin överordnade och sina medbröder för sitt exemplariska beteende och fromhet. En av noviserna beskrev honom med följande ord: ”Det var något som skilde honom från de andra noviserna. När jag såg honom var han alltid ödmjuk, tillbakadragen och tystlåten. Det som slog mig mest med broder Pio var hans kärlek till bönen.”
”Bönen det bästa vapnet”
Den 10 augusti 1910 vigdes broder Pio till präst i Beneventos katedral, endast tjugotre år gammal. På grund av sin sviktande hälsa blev den unge prästen beviljad särskilt tillstånd att bo hos sin familj i Pietrelcina under sina första år som präst och kunde där dagligen fira mässan i församlingskyrkan Vår Fru av Änglarna. På grund av de långa och djupt kontemplativa stunderna under mässoffret kunde hans mässor ibland sträcka sig över flera timmar. Pietrelcinas församlingspräst kallade Padre Pios mässor för ”ett obegripligt mysterium”.
Utöver mässfirandet betraktade Padre Pio även bönen och bikten som två oersättliga pelare i det andliga livet och nödvändiga för att främja andlig tillväxt. ”Bönen”, sade Padre Pio, ”är det bästa vapnet vi har. Det är en nyckel till Guds hjärta”. Padre Pio uppmanade särskilt till att be rosenkransen: ”Med rosenkransen kan strider vinnas. Satan vill förstöra denna bön, men han kommer aldrig att lyckas med det. Rosenkransen är en bön som tillhör dem som kommer att segra över allt och alla”.
Hoppfull trots lidanden
Padre Pio tillbringade flera timmar varje dag i biktstolen och rekommenderade alla att bikta sig minst en gång i veckan. ”Bikten är själens rening”, sade han. ”Även ett rent och obebott rum samlar damm; återvänd efter en vecka och du kommer att se att det behöver dammas igen!” Biktstolen som Padre Pio använde under sin första tid som präst står fortfarande i hans församlingskyrka i Pietrelcina. Efter sex år beordrades Padre Pio att återvända till kommunitetslivet och förflyttades till Vår Fru av Nådens kapucinkonvent i San Giovanni Rotondo, där han kom att tillbringa resten av sitt liv.
Padre Pios liv kantades, liksom många andra helgons, av lidanden. Redan som barn drabbades han av en allvarlig maginfektion samt tyfoidfeber, och led utöver detta av astmatisk bronkit, njurstenar, kronisk gastrit, magsår, ljumskbråck, kronisk öroninflammation, artrit och andra kroniska sjukdomar under hela sitt liv. Han sägs dessutom ha lidit av sömnsvårigheter, migrän och oförklarliga svimningsattacker. Trots sina många fysiska lidanden förblev han hoppfull och offrade sina lidanden för syndarnas omvändelse och själarnas helgelse. ”Be, hoppas och oroa dig inte,” är några av Padre Pios mest välkända ord. ”Oro är meningslöst. Gud är barmhärtig och kommer att höra din bön.”
Genomborrad av kärlekens eld
Den 5 augusti 1918, medan han satt i biktstolen, fick Padre Pio en vision i vilken en änglalik varelse uppenbarade sig och genomborrade hans hjärta med ”ett spjut av eld”. Detta är vad Kyrkan kallar för transverberation. Den helige Johannes av Korset beskriver transverberation på följande sätt: ”Det kan hända att när själen är upptänd av kärlek till Gud […] att hon då känner hur en seraf ansätter henne med en pil eller ett spjut, helt övertända med kärlekens eld. Denna seraf genomborrar och genomglödgar på ett sublimt sätt denna själ, som redan är upptänd som glödande kol, eller rättare sagt, som redan brinner som en låga. När själen så genomglödgas och genomborras av denna pil, flammar själens låga upp snabbt och häftigt […] som om hon upplöstes i kärlek.” Det unika med Padre Pios transverberation är att det inte bara var hans själ som genomborrades, utan även hans fysiska hjärta. Helgonets hjärta, som nu finns bevarat i Padre Pios gamla cell i San Giovanni Rotondos kapucinkonvent, bär tydliga spår av ett genomträngande spjut.
Månaden därefter, medan han bad framför ett krucifix i tacksägelse efter den heliga mässan, tog Padre Pio emot stigmata, som ett synligt tecknen på sin mystiska förening med Kristus. I ett brev till sin andliga vägledare beskrev Padre Pio händelsen: ”Igår kväll hände någonting som jag varken kan förklara eller förstå. I mitten av mina handflator dök röda märken upp, ungefär lika stora som mynt, åtföljda av akut smärta i mitten av märkena. Även under mina fötter kunde jag känna en intensiv smärta.” Padre Pio bar Kristi sår i femtio år, fram till sin död, då såren oförklarligt nog försvann.
Anklagelser och restriktioner
De som stod honom nära vittnade om att Padre Pio även fick ta emot många nådegåvor, såsom helandets gåva, bilokation (förmågan att befinna sig på två platser samtidigt, red. anm.), levitation (förmågan att sväva över marken, red. anm.), förmågan att kunna läsa i människornas hjärtan och förmågan att tala i tungor. Ryktet om honom växte och hans anseende förde många pilgrimer och troende till San Giovanni Rotondo.
Samtidigt som Padre Pio älskades av många började andra att rikta olika typer av anklagelser mot honom, bland annat om galenskap, bedrägeri och omoraliskt beteende med kvinnor. När anklagelserna nådde Vatikanen utfärdade Heliga stolen flera uttalanden mellan 1924 och 1931 som förnekade att händelserna i Padre Pios liv hade en gudomlig orsak. Flera begränsningar lades gradvist på honom: förbud mot att undervisa tonårspojkar samt förbud att offentligt utföra sina prästerliga uppgifter, såsom att höra bikt eller fira mässan.
Lidandets väg
Padre Pio bevarade sitt lugn och bar alla yttre och inre smärtor i tystnad. Han ansåg att kärleken till Gud var ofrånkomligt förenad med lidande och att lidandet för Guds skull var den väg genom vilken själen når Gud. Det dröjde fram till 1960-talet innan påven Paulus vi slutligen avfärdade alla anklagelser mot Padre Pio.
Efter att ha biktat sig och förnyat sina ordenslöften den 23 september 1968 avled Padre Pio i en ålder av åttioett år. Över hundra tusen människor deltog i hans begravning. Den 16 juni 2002 helgonförklarades han av påven Johannes Paulus II. Kyrkan minns och firar den helige Padre Pio på hans himmelska födelsedag, den 23 september.
Bénédicte Cedergren
