Jon Forsling; Norstedts förlag, 2024
Om inte jag, vem annars? Dessa ord bildar det genomgående temat i Jon Forslings bok Stupad – svensken som gav sitt liv för Ukraina. Läsaren får lära känna en på vissa sätt normal, och på andra sätt fullständigt onormal, ung man vid namn Edvard. Efter Rysslands invasion av Ukraina väljer han att i april 2022 resa till Ukraina för att med sin bakgrund som löjtnant organisera svenska frivilliga soldater och utbilda ukrainska trupper. Tre månader senare dör han, endast 28 år gammal, då han och fyra kamrater stupar till följd av en rysk artillerigranatattack i närheten av byn Hryhorivka i östra Ukraina. I september hålls begravningsmässan för Edvard i S:t Lars församling i Uppsala, i en kyrka fylld till bristningsgränsen.
Att en ung man i början av livet väljer att lämna sin hemstad och ge sitt liv i ett främmande, krigsdrabbat Ukraina väcker en central fråga. Varför? Varför ska just han, med livet som insats, resa till ett land långt bort för att skydda dess folk mot en brutal invasion? Just denna fråga får Edvard ihärdigt svara på inför vänner och familj, som försöker få honom på andra tankar inför avresan. Edvards svar är kortfattat: ”Om inte jag, vem annars?”
Jon Forsling berättar okomplicerat och ärligt, och utgår från en stor mängd lyhörda intervjuer med familj och vänner. Intervjuerna ger en alldaglig skildring med högst personliga detaljer. Läsaren lär känna Edvard som historieintresserat barn, berusad student på Uppsalas nationer och kärleksfull pojkvän. Det är genom dessa högst personliga iakttagelser som läsaren får en levande bild av vem Edvard var som människa. Forsling skyr inte heller att berätta om frontlinjens kaos eller om brutaliteten i Edvards dödsögonblick. Stupad är en sorglig, emotionell och tydlig bok helt utan försök att framställa Edvard som något slags helgon. Men i sin raka enkelhet väcker boken den komplicerade frågan: Finns det något som är värt att ge sitt liv för?
Vem var Edvard? Vilka är tankegångarna och de moraliska motiven? Varför valde just han att ställa upp med livet som insats, när alla andra valde att följa kriget på distans och fortsätta i vardagens banalitet? Edvard var uppenbart unik på flera sätt. Hans livliga intellekt visade sig från ung ålder; han kunde som liten pojke berätta om historiska slag och militära strategier. När andra åttaåringar spelade fotboll, ägnade sig Edvard åt politiska diskussioner samtidigt som cd-skivor med italiensk opera gick på repeat. Det blir tidigt tydligt att Edvard stod ut i mängden. Han citerade flitigt filosofer, talade kinesiska och italienska och engagerade sig i politiska föreningar. Edvard förefaller som perfektionist och någon som gav allt. Värnpliktiga och Edvards officerskollegor beskriver Edvard som en skicklig och respektingivande ledare med höga förväntningar på sin omgivning, än mer på sig själv. Edvards chef beskriver det som ”oerhört krävande” då Edvards ambitioner aldrig tillät medelmåttighet.
Varifrån härstammar då denna själskraft? Edvards katolska tro är tydlig. Med familjens italienska rötter fostrades Edvard i den katolska tron i S:t Lars kyrka och syster Dorotea Fischer berättar om en glad och vänlig Edvard som kände sig hemma där. Det var i S:t Lars som Edvard konfirmerades som tonåring och där han avlade sin sista bikt före avfärden mot Ukraina. Edvard tog döden på stort allvar; ett av de tre brev som han lämnade till sin moster före avfärden innehöll grundliga instruktioner för begravningsgudstjänsten.
Efter hans död hittades tre böcker bland hans ägodelar: försvarsmaktens antologi Fältandaktsboken, Marcus Aurelius Självbetraktelser och biskop Anders Arborelius Vardagsmystik. Böckerna utgör ett tecken på Edvards starka tro och hans kamrater vittnar om hur Edvard under sina sista dagar i livet satt och läste i lugn och ro medan granater exploderade precis utanför gruppens gömsle i en jordkällare.
Många frågor kvarstår. Hur kan någon så tappert ge sitt liv för sina medmänniskor? I Edvards avskedsbrev parafraserar han den romerska filosofen Seneca om vikten att leva på ett meningsfullt sätt: ”Att dö väl är att leva väl. Och att dö för en god sak är att dö väl.” Edvard avslutar sitt brev med orden ”Nu väntar evigheten. I hoppet om återuppståndelse, er tillgivne, Edvard.”
Thomas D’Arcy
