Brigitte Reimann; översättning: Jesper Festin; Albert Bonniers förlag, 2024
Sommaren 1963 tillbringade jag med några andra unga jesuiter två veckor i Västberlin. Staden var sedan den 13 augusti 1961 genom den ökända muren uppdelad i Öst och Väst. Några gånger fick vi besöka Östberlin och där träffa några jesuiter från DDR. De berättade om sin speciella situation som kristna men verkade klara den med en axelryggning.
För oss var det dock som en mardröm. Strikta gränskontroller, den ovänliga folkpolisen, vräkiga paroller om vänskapen med Sovjetunionen och överallt sjabbiga byggnader med krigsskador. Allt var grått.
Romanen Syskonen, som utkom 1963 i Östtyskland, har dock en helt annan synkvinkel. Författaren Brigitte Reimann var övertygad socialist, medlem i DDR:s författarförbund, men kritisk mot det statsbärande partiet SED och dess byråkratiska funktionärer. Därför censurerades vissa delar i hennes roman när den utgavs 1963. Den (utmärkta) översättningen till svenska – av Jesper Festin – återger dock hela originaltexten.
Brigitte Reimann (1933–1973) hade ett kort och intensivt liv: som lärare, kolgruvearbetare, och som en av DDR:s framstående författare. Hon trodde på det ”nya Tyskland” som, trots alla svagheter, i framtiden skulle bli präglat av jämlikhet och välstånd för alla medborgare.
Bokens syskon Uli och berättaren Elisabeth har en ovanligt hjärtlig relation. Den genomgår dock en existentiell kris när Elisabeth erfar att brodern ska lämna DDR och fly till Väst. Under två dagar kämpar hon för att han ska stanna. I denna korta tidsperiod speglas deras gemensamma barn- och ungdomsliv. En detaljrik mosaik av ljusa och mörka stenar formar både familjesituationen och det socialistiska samhället.
Trots avståndet från 1960-talet till nutiden och från en socialistisk förtryckarregim till vårt så annorlunda samhälle är romanen mycket läsvärd.
f. Klaus Dietz S.J.
