Philip Geister; Artos, 2023
En traditionell kristen dogmatik brukar ha ett avsnitt i slutet med rubriken Eskatologi, alltså läran om de yttersta tingen. Här behandlas ämnen som Kristi återkomst, det eviga livet, himmel och helvete. Sällan har denna avdelning varit det mest stimulerande att läsa. Därför finns det inte heller särskilt många framställningar av eskatologin, allra minst den katolska versionen. Här kan väl egentligen endast nämnas Herman Seilers bok från 1988 Döden – och vad kommer sen? Det finns alltså god anledning att ge ut ännu en bok i ämnet, helst som denna – enligt författaren – är ett försök att presentera eskatologins innehåll på ett annat och bättre sätt än det vanliga.
Och författaren lyckas också med detta. Samtidigt skall det betonas att det endast rör sig om en introduktion. Vissa frågor behandlas ganska utförligt, andra mera kursivt. Fördelen med detta kan vara att läsaren stimuleras till att själv tänka vidare. Detta underlättas av att kyrkan avstått från att fastslå åtskilligt utöver vissa generella principer.
Ett nyckelbegrepp i boken är hoppet. I sakregistret får vi veta att begreppet ”hopp” förekommer passim, alltså överallt. Författaren skiljer mellan hopp och förhoppningar. Förhoppningarna kan dö utan att hoppet dör. Det beror på hoppets nära relation till tron: ”Om hoppet är törsten, så är tron källan som släcker törsten”. Här citeras också Benedikt XVI:s rundskrivelse Spe salvi, ”I hoppet är vi frälsta”.
Geisters bok är ett försök att besvara den eskatologiska grundfrågan: Vad får vi hoppas på? Om denna fråga endast ställs i samband med begravningar, hamnar mycket fel. Här kommer i stället hoppet in på rätt ställe, som något som genomsyrar hela det kristna livet. Hur är det då med helvetet? Författaren framhåller att Jesus talar om helvetet som en möjlighet. ”Så är helvetet, i ett teologiskt perspektiv, inte i första hand det lidande som en människa måste gå igenom, utan en förväntad gudomlig reaktion från Guds sida på detta genom ondska förvållade lidande.”
När det gäller skärselden framhålls med rätta att det inte är genom Bibeln utan genom folkfromheten som idén om skärselden vunnit insteg i teologin. Boken förklarar pedagogiskt vilket värde som ligger i denna tanke. Den har sina rötter i bönen för de avlidna, och frågan är om reformationen på någon annan punkt så effektivt avskar sig från ett djupt känt behov bland människor som här.
En bibeltext som för många sammanfattar läran om de yttersta tingen är Matteus 25, där Jesus avvisar och inbjuder dem som står på olika sidor. Geister framhåller att Jesus inte hotar någon utan uttrycker bristen på relation mellan honom och de dömda. Många andra bibliska begrepp tas upp och behandlas i denna bok. Dit hör läran om ”tusenårsriket”, som spelar en roll i Uppenbarelseboken och som kyrkofadern Ireneus omfattade. Den har sedan spelat en roll i kyrkohistorien, men också kommit att missbrukas i olika totalitära system.
Boken är föredömligt klart disponerad, stilen är enkel och medryckande. Enstaka noter finns, och litteraturförteckningen visar en god förtrogenhet med den relevanta litteraturen på olika språk. Boken är illustrerad med av författaren själv tagna foton. De som visar olika artefakter hade kanske kunnat förses med bildtext.
Till sist: Eskatologin i denna bok är i hög grad en individualeskatologi. De kollektiva och sociala aspekterna av eskatologin behandlas på några ställen, men ganska kortfattat. En följd av författarens strävan att ”humanisera” ämnet är att det ibland blir väl mycket av feel good-stämning över boken. Det är förvisso inte fel, men man får inte glömma det andra perspektivet. Var och en som ser Michelangelos väldiga fresk i Sixtinska kapellet påminns om det. Där flyr Maria förfärad för sin Sons vrede, när han kommer med himmelens skyar. Också detta hör till eskatologin. Philip Geisters bok är i hög grad läsvärd och utan jämförelse den bästa introduktionen till en kristen eskatologi som finns på svenska.
Sten Hidal