Med start redan onsdagen den 27 december har påve Franciskus gett en serie katekeser i vilka han lyfter fram laster och dygder. Är det fortfarande relevant att tala i dessa gamla termer? Många skakar undrande på huvudet inför ord som högmod (superbia), girighet (avaritia), vällust (luxuria), avund (invidia), frosseri (gola), vrede (ira) och lättja (acedia). Men påven menar att det är högst relevant att vara medveten om dessa frestelser som kan nässla sig in i hjärtat om man inte passar sig.
Förr i tiden var det vanligt att man satte lasterna i motsats till dygderna i den andliga vägledningen: de sju lasterna, eller på svenska dödssynderna, och de sju dygder med vilka man kunde bekämpa dem. I förhållande till varje last och dess motsatta dygd, lade man sedan till den helige Andes sju gåvor och frukter, saligprisningarna och de sju barmhärtighetsgärningarna, andliga och kroppsliga. Hjärtats andliga kamp presenterades ofta som träd, med sju grenar. Ett träd för lasterna och ett för dygderna. Alternativt lät man en kvinnofigur representera varje dygd eller last. På kyrkväggar, manuskript och målningar finns varianter som hade som mål att medvetandegöra denna hjärtats kamp.
Påven vill påminna de troende om att det än idag är viktigt att känna igen lasterna. Han förklarar att ”ondskan angriper oss inte på ett sensationellt uppenbart sätt, utan när man börjar roa sig med den i fantasin och i tankarna, snärjd av ondskans smicker”. Och det är ”när ondskan slår rot i oss som den då tar namnet last, som ett ogräs som är svårt att utrota”. Påven uppmanar därför de troende att vara sitt hjärtas väktare – ”det kristna livet är en ständig vandring på en bergskam”.
I sin katekes varje onsdag presenterar han angriparna och vilken väg de tar sig in. Han började med frosseri: ”Berätta för mig hur du äter, så ska jag berätta för dig vilket själsliv du har”, sa påven och förklarade hur vår relation till mat återspeglar vårt inre liv.
När påven veckan därefter varnade för vällusten sa han att ”om frosseri är att vara glupsk efter mat, är vällust en sorts glupskhet efter en annan person, ett habegär som förstör relationer och gör dem giftiga och possessiva, utan respekt och gränser”. Svaret är kyskhet som är mer än avhållsamhet, snarare viljan att inte äga den andre. Veckan därpå låg fokus på girighet som påven menar bottnar i rädslan för döden. ”Rikedom är i sig inte en synd, men den för med sig ett ansvar […] Vad den snåle inte förstår är att han kan vara en källa till välsignelse för många, men istället glider han in i en återvändsgränd av elände.”
Vrede stod på tur, och i sin katekes underströk påven hur vreden gör oss sömnlösa, i övertygelsen om andras orätt och oförmågan att förlåta. ”Glöm inte att alla är syndare, och att allas våra konton går back. Vi är skyldiga, och därför behöver vi alla lära oss att förlåta, för att bli förlåtna.”
Onsdagen efter det lämnade påven listan över de vanligaste dödssynderna för att istället tala om frestelsen att göra sorgsenhet till en livsstil. Han varnade för att vältra sig i en utdragen sorg, i melankoli. Ett bittert ”stackars mig”. ”Sorgen är en lömsk demon, från att ha varit en naturlig sorg, kan den bli till en ond cirkel av offerkofta.”
Lättja är mer än att bara vara lat, sysslolös och slarvig. Påven varnar för denna ”mycket farliga frestelse”, som bottnar i bristande omsorg och i känslan av meningslöshet. ”Det är lite som att dö i förväg, och det är hemskt.”
I väntan på fortsatta katekeser vill denna kortfattade sammanfattning vara en rekommendation att plocka fram påvens katekeser på Vatikanens hemsida (vatican.va – se under rubriken för audienser, red. anm.). Under fasteresan mot påsk är de en utmärkt hjälp i den andliga kampen. Om resan sker i en båt är lasterna strömmarna och vågorna, dygderna årorna och den helige Andens gåvor seglet som fångar upp vinden. Hamnen är den tomma graven.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
