Aldrig har ett koncilium så tydligt som Andra Vatikankonciliet förkunnat att alla döpta är kallade till helighet. Det är naturligtvis inte något nytt påhitt. Läser vi Nya testamentet ser vi att det är själva grundtemat, att vi genom att ta emot den fulla frälsningen i Kristus blir smorda av hans helighet. Han vill att vi skall vara fullkomliga som hans himmelske Fader. Samtidigt har man ofta i praktiken glömt bort denna grundsanning under tidens gång. I stället har man då reserverat kallelsen till helighet åt ordensfolket, som inte sällan sågs som det fullkomliga ståndet, medan de andra fick nöja sig med lite mindre.
Vi skulle kanske kunna tala om en ”helighetens demokratisering”. Guds folk är ett heligt folk som ständigt pekar tillbaka på den Heliga Treenigheten. ”Så framträder kyrkan som ett folk, ’förenat genom Faderns, Sonens och den helige Andes enhet’” (Lumen gentium, § 4). Konciliet lägger verkligen betoningen på kyrkan som Guds folk, där alla har samma grundkallelse enligt 1 Pet 2:9f: ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap […] ett heligt folk, ett friköpt folk. […] Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk” (Lumen gentium, § 9).
Alla i Guds folk har fått samma värdighet och kallelse, men uppgifterna och befogenheterna är olika. Man kan alltså inte tala om att kyrkan styrs på ett demokratiskt sätt. Ibland har man utifrån denna ”helighetens demokrati”, som förvisso är en grundtanke i konciliet, försökt framställa konciliet som förespråkare för en total demokratisering av kyrkan på alla nivåer. Men om denna insikt i allas kallelse till helighet fick tränga in i alla hjärtan och genomsyra allas tanke- och handlingssätt, då skulle man nå fram till ett ännu djupare broderskap än någon demokrati kan frambringa, en gemenskap som mer bygger på likheten i Kristus, öppenheten för Andens ingivelser och tilliten till Faderns barmhärtighet.
I en sekulariserad miljö där tecknen på Guds närvaro och helighet är så få, blir lekfolkets kallelse till helighet allt mer nödvändig. Människor har rätt att förvänta sig att vi kristna verkligen ger ett trovärdigt vittnesbörd om Kristus, så att hans helighet kan stråla fram och lysa upp vår värld. Ofta är man mer finkänslig för helighetens nåd är vi tror. Ett äkta helgon blir alltid igenkänt som sådant, även av dem som kallar sig icke-troende. En hel värld förstod att Moder Teresa av Calcutta var ett helgon. Genom dopet får vi del av den heliggörande nåden. Så vad är mer naturligt än att vi också blir heliga? Men tyvärr hakar det upp sig på helgelsens väg för många av oss. Ändå blir våra icke-troende vänner ofta skandaliserade över att vi inte är mer heliga. Varför skulle de annars bli så upprörda när vi kristna gör oss skyldiga till alla slags synder som motsäger vår kallelse till helighet?
Lyckligtvis är kyrkans helighet oberoende av oss människor, eftersom Kristus – Brudgummen – alltid är trofast och i Andens kraft bevarar kyrkan – bruden – i sanningens och helighetens fullhet. Men detta är fördolt för de utomstående, som mer bedömer kyrkans helighet efter vad de kan se hos oss kristna, som alla är svaga och bräckliga, men ändå kallade till helighet.
Konciliet har hjälpt vår tids kristna att se på hela sin livsväg i helgelsens perspektiv. Återigen, det är ingenting nytt, men denna accent har präglat den samtida spiritualiteten i högre grad än tidigare. Speciellt har det blivit en underbar upptäckt för många lekmän, som har lärt sig att se på sitt yrkes- och familjeliv i detta ljus. Det dagliga livet får en helt annan lyster och ett oändligt större andligt djup om man ser på det i detta ljus. Man behöver inte ge sig ut i öknen eller till ett kloster för att gå helgelsens väg. Genom dopet har vi alla fått möjlighet att nå fram till denna Guds gåva och nåd som delaktigheten av hans helighet alltid är.
I ett sekulariserat klimat är betoningen av denna kallelse till helighet extra viktig. Det är ett verksamt motgift mot förytligandet och banaliseringen som präglar atmosfären i konsumismens tidevarv. De tre klassiska evangeliska råden, som ordenslivet i mångt och mycket bygger på, har fått en renässans och nytolkning för många lekmän, som så tydligt ser att de ständiga avgudarna – makt, pengar och sex – måste motverkas av lydnad, fattigdom och kyskhet. Ingenting är så nytt och modernt och samtidigt så evigt och traditionellt som den helighet, som förkunnas i evangeliet. Och den gäller för var och en av oss.
+Anders Arborelius OCD
