Vem är egentligen mystiker? Enligt den tyske teologen Karl Rahner måste den som vill överleva som kristen i vår sekulära värld vara mystiker. Mystik finns i alla religioner, men kanske också på det omedvetna planet hos mången sökare i vår till synes gudlösa tid. Mystik i kristen mening är att tränga in i Kristus-mysteriet, att omvandlas och likgestaltas med Jesus Kristus. Mysteriet måste bli personligt integrerat och ta personen helt i besittning. Det eviga måste lysa fram i tid och rum. Det osynliga måste få anas mitt i den synliga och materiella verklighet där vi lever. Det andliga måste ta kroppslig gestalt. Det heliga måste lysa upp det svaga och syndiga. Gud har blivit människa för att människan skall bli gudomliggjord – redan kyrkofäderna sammanfattade kristendom så. Kristen mystik bekräftar detta.
Den heliga Birgitta levde i en helt annan tid är vår. Men som mystiker är hon tidlös, eftersom mystik alltid är ett tillskott av evighet mitt i den dimension där vi lever. Tiden behöver evighet, för att inte bara bli något som måste förflyktigas eller fördrivas. Tidsfördriv är ett av språkets mest tragiska ord. Varje ögonblick i tidens ström kan bli ett möte med det Eviga, med den Evige. Jean-Pierre de Caussade talar om ”det närvarande ögonblickets sakrament”. Ett sakrament är ett synligt tecken på det osynliga och eviga. I vår bön får vi nudda vid Evigheten. Den bedjande människan är vidöppen för det som är evigt mitt i tidens brusande och berusande lopp. Därför kan Birgitta förbli ständigt aktuell och tala till oss, trots att hon levde i en helt annan tid.
Eftersom vi lider av ”evighetsbrist” i vår tid blir en mystiker som Birgitta allt viktigare. Utan evighet blir tiden en outhärdlig börda. Utan mystik blir livet tomt och ödsligt. Men det fina i kråksången är att det aldrig är för sent att öppna sig för denna dimension. Då kan också tomheten och ödsligheten bli ett tecken och ett rop på Gud. Vi kan tala om ett frånvarons sakrament, som ropar efter Guds heliga närvaro. Säkert var det något som Birgitta fick erfara, eftersom det hon mest längtade efter – fred i Europa, påvens återkomst till Rom och klostret i Vadstena – aldrig blev förverkligat under hennes tid på jorden. Därför är evighetsperspektivet så viktigt. Om vi bara drunknar i vår tids alla tragedier riskerar vi alla att gå under. Inte minst vi som är barn av det tjugonde århundradet, blodets århundrade, präglat av folkmord, förintelse och etnisk rensning.
Birgitta kan hjälpa oss att bevara hoppet, evighetshoppet, när det vi längtar och drömmer om inte infrias. Deus maior, Gud är större, brukar mystikerna säga. Sólo Dios basta, bara Gud är nog, säger Teresa av Avila. Vi behöver detta evighetens vida perspektiv för att inte gå under i hopplöshetens träsk. Birgitta kämpade som en lejoninna för det hon trodde på: fred, rättvisa ovh en kyrka där helighet och dygd strålade fram. Men hon fick bli kvar i den sjaskiga verklighet där allt var präglat av syndens förlamande förhärdelse. Det är naturligtvis inte mycket annorlunda i vår tid, men ändå får vi inte ge upp hoppet. Birgitta kan lära oss att leva i självutgivande kärlek och engagemang för det som är sant och äkta, mitt i tidens villervalla.
Kärnan i Birgittas mystik är kärleken till den korsfäste Jesus – ett tydligt kännetecknen på den senmedeltida mystiken. Men samtidigt är det något tidlöst i kristendomen, som vågar tillbe en Gud som blir människa som vi, lever som vi, lider som vi, dör som vi – för att vi skall få uppstå till evigt liv genom honom. Birgitta är ett typexempel på det man brukar kalla brud-mystik. Tyvärr kan man inte tala om Kristi brud i vår tid och miljö utan att tankarna går till Knutby. Också det är en följd av tidens tyranni, då vi fastnar mer vid det obehagliga och skrämmande än vid det upphöjda och glädjande. Men Birgitta kan hjälpa oss att ändå ana vad det innebär att vara så älskad av Kristus att man erfar sig själv som hans brud, vare sig man är man eller kvinna. Orden räcker aldrig till för att förklara och förstå, men de kan alltid leda vidare.
I Birgittas Uppenbarelser uttrycker hon den förvandlande enheten med Jesus Kristus i tro, hopp och kärlek som är själva kärnan i hennes liv. Hon är otänkbar utan honom. Han är hennes enda existensberättigande. Han talar ständigt till henne, om det upphöjda likaväl som om det alldagliga. Birgitta tillhör det slag av mystiker som man brukar kalla light-on. Gud tycks aldrig vara tyst. Andra mystiker är mer light-off. Gud tiger och tycks frånvarande. Det sista är kanske vanligare i vår sekulära öken. Men man kan ändå lära sig att höra Guds röst också i tystnaden. I den skenbara frånvaron kan Guds fördolda närvaro stråla fram med oväntad styrka. Mystik är alltid paradoxal. Evigheten finns ofta bakom knuten, också i Knutby. Tiden kan aldrig få sista ordet. Inte heller Döden, för den Korsfäste har segrat på korset.
Det är inte helt lätt för en nutida sökare att ta till sig Birgittas uppenbarelser, men skam den som ger sig. Hennes femton böner har däremot fått större folklig genklang över hela världen, även om de knappast är skrivna av henne utan snarare en senare sammanfattning av hennes kärlek till den Korsfäste. För några år sedan kom det en pilgrimsgrupp med koreanska katoliker till Vadstena från Washington DC som brukade be just dessa böner. Birgitta är och förblir en mystiker i tiden, också i vår tid. Hon kan hjälpa oss att möta något av evigheten här och nu.
+Anders Arborelius OCD
