Unik saligförklaring: familjen Ulma trotsade nazisterna

Det Jozef och Wiktoria Ulma gjorde mitt under Förintelsens mest intensiva tid har prisats av många. Inte minst från judiskt håll. Yad Vashem, den myndighet i Israel som efter bildandet på initiativ av Knesset 1953 arbetar för ”hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”, tilldelade 1995 familjen den förnämliga utmärkelsen Rättfärdiga bland folken.

Namnet Yad Vashem kommer för övrigt från Jesaja 56:5, där texten lyder: ”de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne [yad vashem] som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem.” Det ger perspektiv på den mer än kvartsekel gamla utnämningen. Och nu blir hela familjen saligförklarad av katolska kyrkan.

Jozef och Wiktoria Ulma, födda 1900 respektive 1912, var vid tiden för den tyska invasionen och Andra världskrigets utbrott bosatta i byn Markowa i sydöstra Polen. De var kända som ett godhjärtat par redo att hjälpa alla som bultade på porten för att få hjälp. Och då Förintelsen intensifierats och massutrotningen av Europas judar antagit industriella proportioner skulle tillfället snart uppenbaras. Jozef och Wiktoria hade mod och kurage nog att ta vara på detsamma.

Angivare fanns det dessvärre överallt. Någon lät de nazistiska myndigheterna få veta att familjen Ulma i ett och ett halvt års tid gömt åtta personer från de båda judiska familjerna Szall och Goldmann. Tidigt på morgonen den 24 mars 1944 omringades huset av tysk militärpolis under befäl av löjtnant Eilert Dieken. De åtta judarna greps, fördes ut på gården och avrättades med nackskott. För att statuera exempel dödade man sedan höggravida Wiktoria och hennes make Jozef. När barnen vid åsynen av sina döda föräldrar började skrika och gråta sköt man även dem: Stanislawa, 8, Barbara, 7, Wladyslaw, 5, Franciszek, 4, Antoni, 2,5, och Maria, 18 månader.

En tjänsteman i byn vid namn Teofil Kielar beordrades att ta hand om kropparna och begrava dem. När han dristade sig att fråga löjtnant Dieken om det varit nödvändigt att döda barnen svarade denne kort:

– Ja. Nu ställer de inte till med problem för dig.

Här hade historien om familjen Ulma kunnat sluta. En hel familj utraderad av nazistiska mördare. Men så blev det inte. Den 11 januari 1945 grävde släktingar upp kropparna och begravde dem på kyrkogården. Man började försiktigt tala om vad som hade hänt. Om Jozefs och Wiktorias mod. Om deras innerliga kristna tro och övertygelse. Om den bibel som hittats i hemmet med hela berättelsen om den barmhärtige samarien understruken med rödpenna. Och om själva fundamentet i deras liv, det stycke i Matteusevangeliet där Jesus förklarar vilket som är det viktigaste budet i Mose lag: Du ska älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd – och din nästa såsom dig själv. Jozef och Wiktoria tog detta på största allvar. Och de konkretiserade det i handling när de öppnade sitt hem för familjerna Szall och Goldmann.

På lokal nivå inleddes saligförklaringsprocessen 2003 i det polska stiftet Pelplin på initiativ av biskop Stanislaw Jamrozek från ärkestiftet i Przemysl. Redan här underströks det fullständigt unika i att en hel familj blir saligförklarad som martyrer och att ett ofött barn innefattas. I ett dekret från december förra året slår påve Franciskus fast att Jozef och Wiktoria Ulma med sina sju barn verkligen lidit martyrdöden. Tidigare i år kom så beskedet att saligförklaringen kommer att äga rum den 10 september, i familjen Ulmas hemby Markowa.