red. Gustafsson Lundberg, Nyman, Svenska kyrkans forskningsserie nr 50, Verbum, 2023
Svenska kyrkan ger sedan 2005 ut en forskningsserie som skall belysa olika teologiska problem. För några år sedan gav Svenska kyrkans teologiska kommitté stiftsteologerna (motsvarande) i uppdrag att diskutera spänningen i kristen tro mellan ett redan nu och ett ännu inte. Det gäller alltså vad som brukar kallas eskatologi. Men här var det inte så mycket frågan om vad som händer med individen efter döden som skulle stå i centrum, alltså individualeskatologin, utan mera hela skapelsens plats i detta sammanhang.
I en inledning får vi möta några av de synpunkter som kommit in från de olika stiften. Dessa har varit utgångspunkt för de sex teologer som i sina bidrag bearbetar frågeställningen, var och en utifrån sin speciella kompetens. Det finns alltid en risk med samlingsvolymer av detta slag att de blir ganska spretiga, men så är inte fallet här. De medverkande har läst varandras bidrag och hänvisar till dem.
Allt som kommer fram i denna bok kan inte nämnas här, men något. Exegeten Fredrik Lindström diskuterar eskatologin i Bibeln, särskilt Gamla testamentet, och gränsdragningen mot apokalyptiken. Han framhåller att eskatologin har sina rötter i de äldre domsprofeternas förkunnelse om slutet för Israel. Domsscenen i Matteus 25 belyses ingående. Ett av de intressantaste bidragen står Thomas Ekstrand för i ”Vredens stora dag är nära. Himlen, helvetet och det eviga livet”. Han tar sin utgångspunkt i Thomas av Celanos hymn Dies irae, som fanns med ännu i 1937 års psalmbok med både latinsk och svensk text. Mer än hos någon annan diskuterar Ekstrand eskatologin också ur individens perspektiv med tänkvärda synpunkter.
Lovisa Nyman, en av redaktörerna, tar upp eskatologi som feministisk vishetspraktik. Werner Jeanrond ställer hoppet och kärleken i centrum i sitt korta och koncisa, men innehållsrika, bidrag. Hoppet är alltid relationellt, det vill följa sanningens och kärlekens väg. ”Hoppet uppkommer ur våra nätverk av tillitsfulla relationer.”
Elisabeth Gerle skriver om eskatologi som nuets horisont. I redaktörernas inledning beskrivs hennes bidrag som ”ett bad i luthersk tankevärld”. Det kan sägas, men annars är det påfallande att konfessionella synpunkter är ganska frånvarande i denna bok. Där avspeglas väl också att eskatologin (bortsett från läran om skärselden) inte har stått i centrum för lärokonflikter.
Mikael Nausner har en fyndig titel på sitt bidrag: ”En jordad eskatologi. Om att se försoningens möjligheter i skapelsens gränsområden.” Här dras eskatologin verkligen ner på jorden utan att för den skull bli inomvärldslig. Här övar sig eskatologin i att se olika möjligheter för skapelsens förnyelse, särskilt i livets gränssituationer. Utgångspunkten är att människan är en ”jordevarelse”, något som språkligt stöds med att engelskans och vårt human sägs gå tillbaka på det latinska humus, ”jord”. Här ser vi risken med att okritiskt ta över etymologier: latinets humanus har inget att göra med humus utan går tillbaka på homo, ”människa”.
I det sista bidraget skriver Björn Vikström om eskatologisk gästfrihet. Utgångspunkt är det bibliska bildspråket som ofta knyter texter om Guds rike till fester och gästfrihet.
Det är tacksamt att denna bok tar upp den försummade eskatologin och belyser ämnet ur en oväntad synvinkel. Men det är svårt att se i vilka sammanhang dessa texter kan fungera. Flera av dem kräver en teologisk kompetens som inte alla har, och det gör att boken knappast kan fungera i en församlings studiecirkel. Bäst gör den sig nog som en tankeväckare för dem med teologisk grundutbildning.
Sedan återstår den traditionella eskatologin som utmaning: läran om de yttersta tingen. Av perspektivet i Michelangelos Den yttersta domen i Sixtinska kapellet finns inte mycket i denna bok. Men det kan komma fler.
Sten Hidal
