Författaren Kristian Lundberg har avlidit. Hans bok Gud är inte ett främmande namn fick i Km nr 5/2016 lysande kritik av vår recensent:
Författaren Kristian Lundberg har ett uppdrag. Varje morgon går han ner på knä med tomma öppna händer. Han andas, försöker bara finnas till. Han har en historia som väntar på att berättas, en historia om skuld – och försoning. I Gud är inte ett främmande namn får vi ta del av berättelsen.
Lundberg är poet, vilket är tydligt i denna bok, som är både poetisk och meditativ. Vi möter en mystiker som utgår från psaltartexter, vardagshändelser och den politiska verkligheten i sitt möte med Gud.
Lundberg har även skrivit romaner, flera böcker om människor som marginaliseras i vår tid. Boken Yarden, som handlade om arbetarna i hamnen i Malmö, blev en hyllad film, vackert fotograferad, välgjord, men plågsamt svart. Här fick de utstötta en röst och vi en inblick i deras erfarenhet.
År 2014 fick Kristian Lundberg Lars Ahlinstipendiet med motiveringen att han i ahlinsk anda […] grundlägger sitt diktande i den kristna jämlikhetstanken genom att som förbedjare sjunga för de dömda. Som hos Ahlin genomsyras hans författarskap av en solidaritet med de utsatta bortom det politiska språket.
Ditt är allt detta, skriver Lundberg och citerar Johannes av korset.
Berättelsen finner sin form i dagbokens anteckningar. Dagar, nätter, anteckningar, det är kalejdoskopiskt, snurrar runt sin egen axel. Vi möter Gud som är närvarande i de svaga, utsatta. Gud är en aktiv rörelse, en handling i det sårbara. Han kommer oss till mötes också i det som är brutet, trasigt.
Jag skriver en dagbok i vatten, grönska, för in anteckningar som upplöses i hetta. Det här är en journal om den tro som hann i kapp mig. Det är en tro som jag försökte värja mig inför, som jag aldrig bad om. En dag fanns den bara här.
I Lundbergs vardag har han sällskap av Johannes av Korset:
Det går att närma sig Johannes av Korsets ”Själens dunkla natt”. […] Guds tystnad är inte detsamma som hans frånvaro. Gud är varken en fråga eller ett svar. Det är större än så. Ser du inte att jag älskar dig?
Och solidariteten, finns det plats för den? Solidariteten har samma rotsystem som kärleken. Den lever i det konkreta, i överskridandet av jagets gränser. Du får. Jag ger. Och ingen av oss bokför det som en kostnad eller vinst.
Så får mötet med Gud också en politisk dimension.
Tron är lätt som dagg, tung som bly.
Vi har ett uppdrag. Igen. Det är frågan som är det centrala, inte svaret.
Kärleken är konkret.
Nåden är konkret.
Solidariteten är konkret.
Och det här är en mycket läsvärd bok.
Elisabet Finné
Fotnot: Lars Ahlin föddes 1915 i Sundsvall och dog 1997. Han skrev ett trettiotal böcker och novellsamlingar och var en av 1900-talets mest prisade svenska författare.
