Erik Varden, Silentium, 2022
Latinets provocare betyder att ”kalla ut” eller ”kalla fram”. Erik Varden, trappistmunk och sedan 2020 katolsk biskop av Trondheim, syftar med sina påskbetraktelser (och en text om bebådelsen) till att just provocera. Han vill kalla ut och kalla fram – ut ur självcentreringen, in i visdom och gudomligt liv.
Den som följt Vardens predikningar och ”strötankar” på hans hemsida Coram Fratribus har redan mött en erfaren själavårdare. I denna bok ges läsaren en ny möjlighet att närma sig såväl Frälsaren som hans lärjungar. Vem i lärjungakretsen identifierar vi oss med? Maria Magdalena? Petrus? Johannes? Eller Judas? Representerar inte han oss alla?
Erik Varden använder språket på ett sätt som lockar till eftertanke. Jag stryker för i marginalen: Han [Kristus som just lyssnat till ropen ”Korsfäst honom”] utstrålar en märklig glädje, som en maratonlöpare som närmar sig målet. Eller: Den expanderande världsrymden får rum i hans hand. Inte minst vill författaren bidra till en fördjupad förståelse av påskveckans liturgi – och jag markerar igen: Den latinska riten, bara en i kyrkans rika mångfald av riter, kännetecknas av att den uttrycker maximal mening med minimala uttryck. Symboler destilleras till essens.
Det är spännande att se vilka tänkare/kulturpersonligheter som påverkat Varden. Munkar och kyrkofäder. Den för mig okände George Mackey Brown. Regissören Pier Paulo Pasolini som gör det genom filmen Matteusevangeliet. En av filmens statister visslar glatt för sig själv medan världens frälsning äger rum. Varden undrar: Är inte denne en sinnebild för var och en av oss?
Boken utmynnar i baptistpastorn Richard Hutchins dikt Kristus, äppelträdet. Texten, skriven på 1700-talet, är både djup och enkel – med ton nästan av barnvisa. Jag unnar er att läsa den. Jag unnar er att läsa hela Erik Vardens Vaka med mig.
Margareta Murray-Nyman
