Allt det vi minns skulle kunna sägas vara det råmaterial från vilket berättelsen om våra liv formas, en berättelse som dessutom, medvetet och omedvetet, flätas in i andra berättelser vilka så görs till delar av vår egen historia. Det mänskliga livet skulle därför kunna beskrivas som ett oupphörligt minnesarbete. Minnesarbete är också ett ord som flera gånger förekommer i trappistmunkens och tillträdande biskopen av Trondheim Erik Vardens uppmärksammade bok Allt som är värt att minnas.
Detta är en på många sätt djupt personlig bok där vi får tal del av Vardens eget minnesarbete. Boken tar sin utgångspunkt i författarens tidiga ungdom och särskilt i den berättelse han delgavs av sin far, berättelsen om åsynen av en grannes ärrade rygg, spår av den tortyr som bonden utsatts för av den tyska ockupationsmakten. Historien gick på ett chockartat sätt rakt in i den unge Varden och gav upphov till en påträngande och förlamande upplevelse av världens tomhet och meningslöshet.
Den existentiella krisen blev upprinnelsen till ett intensivt sökande, inte minst genom litteraturen. Det var också impulser från konsten som till slut lotsade Varden till ett andligt genombrott. Genom några rader ur kören i Mahlers andra symfoni, Uppståndelsesymfonin, öppnades, som i ett fjärran igenkännande, porten till en verklighet där Varden inte längre var ensam och där hoppet levde om att det mänskliga livet och dess lidanden inte var förgäves. För Varden blev sedermera den katolska kyrkan, med sin långa tradition och rikedom på berättelser, det ”varma och gästfria rum” som kom att utgöra en bas för hans fortsatta sökande.
Det är till detta sökande, väglett av samma igenkännande, som vi i denna bok bjuds in. Utmärkande är den roll som litteraturen och konsten även fortsättningsvis spelar för Varden. Till hjälp i arbetet, som snabbt för oss rakt in i trons stora mysterier, tar han en mängd citat från sina olika valfrändskaper, men även en rad berättelser, ofta djupt gripande, ofta om mänsklig utsatthet. Den som vill kan roa sig med att göra ett personregister, något som skulle resultera i en lång och brokig lista innehållande såväl verkliga som fiktiva personer, författare och konstnärer, helgon och teologer och så vidare. Många möten är oväntade, som exempelvis det med Stig Dagerman med vars allvar och illusionsfria blick Varden tycks ha funnit en särskild samhörighet. Eller som då han med en stor lyhördhet och känslighet låter skalden Rilke, kyrkofadern Athanasios, skulptören Rodin och den nutide rysk-franska författaren Aleksandr Zinovjev, utgöra stommen i en meditation om skillnaden mellan längtan och begär.
En aspekt av kristen tro som framkommer skulle kunna beskrivas som individens inträdande i ett kollektivt minne. Ord som ”Gör detta till min åminnelse” eller ”Kom ihåg att du är stoft” utgör också namn på ett par av bokens kapitel. Samtidigt får vi lära oss att den aktiva påminnelsen om Gud av gamla tiders munkar sågs som själva grunden till ascesis, alltså till det Varden så vackert beskriver som att bevara ett så högt och brett perspektiv på tillvaron att vi räknar in honom där.
I Vardens sällskap blir också arbetet med minnet och berättelserna en andlig övning, inte minst i öppenhet. Och högt och brett är det perspektiv som denna insiktsfulla, levande och ytterst välskrivna bok öppnar. Boken är fint översatt av Alva Dahl och dessutom vackert formgiven. Att den snabbt har blivit översatt till en rad språk och fått en mängd uppskattande recensioner förvånar inte det minsta. Stort tack till förlaget Silentium som gjort den tillgänglig på svenska. Köp den, läs den!
Per Nyström
Erik Varden: Allt som är värt att minnas, Silentium förlag, 2020