Nu när pandemin börjar ebba ut, får vi alla fråga oss själva vad vi kan ha lärt oss av denna tid. Som kristna tror vi på Guds försyn och att han kan ha något att säga oss just genom tidens tecken och historiens omständigheter. Både som enskilda troende och som kyrka, stift och församling kan vi lära oss något viktigt av denna svåra tid som nu tycks gå mot sitt slut.
- Mänskan spår, men Gud rår. Detta gamla talesätt har vi ofta glömt bort. Vi har fått för oss att vi människan kan kontrollera och manipulera hela verkligheten. Teknologi har avlöst teologi som tolkningsnyckel. Farsoter som covid-19 liksom de allt oftare förekommande naturkatastroferna pekar på vår mänskliga begränsning. Samtidigt kan detta inspirera oss både till överlåtelse åt Gud, till mer bön och driva oss till att hjälpa vår nästa i nöd och till att engagera oss för natur och klimat.
- Solus cum Solo, ”ensam med den Ende”. För många har påtvingad ensamhet och isolering varit svårt att bära. Man har inte kunnat träffa sina anhöriga. Man har känt sig bortglömd av både Gud och människor. Förhoppningsvis har ändå en del av oss upptäckt ensamheten som välsignelse, som möjlighet att dela sin ensamhet med den ende, sanne Guden som i sig själv är en treenig gemenskap. Det egna hemmet kan bli en helgedom där man lever i ständig gudsgemenskap.
- Ecclesia supplet, ”kyrkan kompletterar”. Det har varit smärtsamt att inte kunna delta i församlingens vanliga gudstjänstliv. Digitala mässor har inte räckt till. Men man kan ha också ha lärt sig att längta ännu mer, att hungra och törsta efter eukaristin. Somliga har identifierat sig med alla dem som lever i länder där det inte är möjligt att gå i kyrkan. Martyrerna kommer oss närmare. Kyrkan som en osynlig, andlig verklighet blir mer levande. Bruden som ständigt står inför Brudgummen i bön för oss alla. Mässan som offer för levande och döda som kyrkan ständigt frambär för oss alla och på allas vägnar.
- Stor i orden, men liten på jorden. Vi kan inte heller blunda för att pandemin ibland har gjort oss arga och ilskna. Allt slags diskussioner, ibland om petitesser, har retat upp oss. Sociala medier har blivit allt mer asociala. Våra sämsta sidor och egenintressen har tagit överhanden. Men vi kan faktiskt vakna till och le lite självkritiskt åt vår mänskliga svaghet. Har vi lärt oss lite ödmjukhet under pandemin har den inte varit förgäves.
- Tout est grâce, ”allt är nåd”. Vår lilla kyrkolärare Thérèse av Lisieux kan hjälpa oss att öppna oss för Guds nåd och ständiga omsorg, just när det verkar vara tvärtom. När våra cirklar rubbas – och det är ingen som gillar det – kan det bli lättare att se på verkligheten ur Guds perspektiv. Vi behöver ibland ruskas om. Vi behöver renas och tappa kontrollen. Våra semesterplaner kom på skam. Ingen resa till Thailand. Ingen överdådig 50-årsfest. I stället kunde vi ge några extra tusenlappar till Caritas. I stället kunde vi fördjupa oss i Katolsk studiebibel. I stället kunde vi se Guds nåd i det lilla, i det tråkiga, i det alldagliga och i det svåra.
- Ad maioren Dei gloriam, ”till Guds större ära”. När livet inte blir som vi har tänkt oss, måste vi tänka om. När besvikelser och missade upplevelser tornar upp sig, har vi en underbar möjlighet till fördjupning. Varför lever vi? Vad är viktigt? Vad har vi för motivation och intention? Säkert har många fördjupat sitt livsprojekt och sin livsinriktning under denna pandemitid. Ännu finns chansen kvar, det är aldrig för sent! Lever vi bara för vår egen skull, för vår egen ära och vinning – eller vill vi leva till Guds större ära, för de andras bästa? Det är den eviga fråga som vi aldrig slipper undan …
Fyll gärna i med andra talesätt, det finna alltid gamla visdomsord som kan bli som nya.
+Anders Arborelius OCD
