Var alltid glada” (1 Thess 5:16), säger Paulus. ”Saliga de som sörjer”, säger Jesus, ”de skall bli tröstade” (Matt 5:4). Trons språk är alltid paradoxalt och tycks ofta motsägelsefullt. Det är just det som pekar på mysteriet, Guds eget mysterium, som övergår allt vad vi kan fatta och förstå. Gud är både en och tre. Samtidigt tre personer i en natur. Han överstiger all vår logik, alla våra bilder och föreställningar. Därför är glädje och sorg inte heller några oöverstigliga motsatser i Guds rike. Denna insikt kan ge vårt liv en helt annan grund och förändra oss inifrån – och utanpå.
Glädje och sorg kan bli två systrar som följer oss troget genom livet. Det beror naturligtvis på påskens mysterium: Kristi död och uppståndelse. När Gud blir människa vill han dela allt i vår existens. Därför måste han lida och dö på korset. Samtidigt vill han att vi skall få dela hans existens. Därför uppstår han från de döda för att bereda marken för vår uppståndelse till det eviga livet. Det är alltid i påskens ljus som vi får se på sorg och glädje. Långfredagens namnlösa sorg bereder väg för påskdagens jublande glädje och halleluja. Men det är en glädje som har köpts av långfredagens lidande och sorg. Påskglädjen är fullkomlig, men den är märkt av lidandets och dödens sorg. Det är ingen lättköpt glädje, men just därför är den äkta och sann. Lidande, synd och död kan besegras. Livet har segrat. Därför får vi glädja oss och jubla, alltid och överallt. Samtidigt är tonläget olika beroende på omständigheterna.
Som kristna är vi påskens folk. Vi får leva i tacksamhet för Guds gåva: uppståndelsen och det nya livet. Det måste synas och höras på oss att påskglädjen har tagit oss i besittning. Vår inre atmosfär, vårt andliga klimat måste vara märkt av glädje. Det hörs på vår röst, det syns i våra ögon om vi bärs av glädjen. Här kan Paulus hjälpa oss på vägen. I samma andetag som han säger att vi skall vara glada, säger han att vi alltid skall tacka Gud och alltid be (jfr 1 Thess 5:17–18). Glädje, tacksamhet och bön här ihop. De präglar vårt inre som kristna. Det är mer nåd och gåva än mänsklig ansträngning och känsloupplevelse. Det är en teologal grundinställning som vi fått del av genom Guds nåd. Den bygger på tron, hoppet och kärleken.
Det är samtidigt en atmosfär som vi måste vårda. Likaväl som vi måste vårda den yttre miljön, så finns det en andlig miljövård. Denna djupa glädje över Guds nåd i Kristus fyller oss med tacksamhet och gör alltid bönen möjlig i livets alla skiftande situationer. Det är ett effektivt motgift mot allt vad missnöje och bitterhet heter, vilket så lätt kan bryta ner och smutsa ner vår inre miljö. Det syns på vårt ansikte om bitterheten har fastnat där – eller om det är glädjen som har segrat i mig. Vi kan tala om ett eukaristiskt livsklimat, eftersom detta sakrament stärker oss i tacksamhet över Guds nåd, som möter oss i påskens mysterium. Genom dopet är vi redan märkta av Kristi kors och uppståndelse. Bönens redskap – tro, hopp och kärlek – är ingjutna i oss. Dopets nåd förstärks ständigt genom eukaristin. Vi växer in i en livshållning, där det blir naturligt för oss att be, tacka och glädja oss i Herren. Vi blir hemma i Guds miljö, le milieu divin.
Detta är inte bara en inre verklighet. Det måste märkas på oss, att vi är uppfyllda av denna inre glädje, så att vi kan trösta dem som sörjer och ”avgifta” de förbittrade från deras agg. Vår bön och vår tacksamhet måste få befrukta våra mänskliga relationer. Vår efterföljelse av Jesus får ständigt näring av denna påskens glädje. Det blir lika naturligt för oss att glädja oss över Guds lag och bud som för de fromma judarna som dansar med Torah-rullarna i famnen. Himlens eviga glädje får smitta av sig på jorden. Ofta är det mer en stilla och saktmodig glädje som bär oss och stöder oss under vår jordiska pilgrimsvandring. Våra fötter får gå i glädjebudbärarens fotspår, ja, liksom jungfru Maria som hastade över bergen till sin åldriga släkting Elisabeth för att hjälpa henne.
Vi ber med liturgins ord: ”Låt oss älska dina bud och löften, så att vi mitt i detta skiftesrika liv har hjärtat där den sanna glädjen finns”.
+Anders Arborelius OCD