Vladimir Rozijan, Ekström & Gardy förlag, 2020
Detta är en roman om en ung kvinna. Hon är läkare och snart färdig specialist i psykiatri. Hon är född i Kroatien och vi får möta henne som barn i en idyll med simturer, utflykter och kärleksfulla föräldrar. Men så kommer Balkankriget och den lyckliga barndomen slås i spillror. Vänner blir fiender. Dem man litat på blir förövare. Marta, nu tonåring, flyr och sätts på en buss för att hamna i Lund hos sin morbror och moster. Föräldrar och en lycklig barndom är plötsligt långt borta. Marta blir mer och mer svensk, är en duktig flicka, får fina betyg i skolan och så kommer hon in på läkarlinjen.
Boken är spännande och imponerande. Detta är författarens debut. Precis som sin romanfigur är han född i Kroatien. Jag får flera gånger kontrollera baksidestexten om honom, en man som kom till Sverige 1964 från ett flyktingläger i Italien. Han har jobbat som tolk, haft olika chefsbefattningar och jobbat som konsult. Nej, han jobbar inte i sjukvården, han är inte psykiater. Hur kan han då veta så mycket om arbetet som läkare och utbildningen inom psykiatri? Jag letar förgäves efter faktafel, men hittar inga. Jag blir mycket imponerad över hans kunskap och insikter och fascineras av Marta.
Läsaren anar att det finns hemligheter. Vad är det som är Martas borg? Finns det något hon dolt? Det förflutna gör sig påmint. Vem har hon svikit? Vad döljer sig i borgen och var finns den?
Förutom att vara en välskriven roman belyser den också ett etiskt dilemma. Hur skulle Marta ha gjort? Hur skulle hennes liv ha blivit om hon valt en annan väg? Författaren problematiserar inte. Men som läsare kan man inte låta bli att spekulera över de val Marta hade, och vad som hade kunnat bli konsekvensen om hon valt ett annat alternativ. Vi får inga svar, men Marta lämnar inte läsaren oberörd.
Elisabet Finné
