Anette Müller Roos, Mandatus förlag, 2020
Detta är en märklig bok, otydlig eftersom läsaren inte alltid vet om det är författarens berättelse eller hennes mors. Anette Müller Roos ärver efter sin mors död en diger brevbunt från moderns bästa väninna, hundratals brev skrivna under femtio år. De innehåller synpunkter på många av livets viktiga frågor: att vara invandrare, om anpassning, relationer, närhet och avstånd. Müller Roos har sammanställt dem med ett meditativt öra och samtidigt lagt till sina egna reflektioner. Det är här man inte alltid vet vem som för ordet. Titeln blir dubbelbottnad. Kanske har författaren med avsikt valt otydligheten, precis som hon valt att illustrera bokens pärmar med en egen akvarell i dämpad färgskala utom på framsidan, där ett ”fönster” återger akvarellen i förminskat format men i klara färger. Müller Roos liv tycks ha varit sammanflätat med moderns. Först nu, när hon återger bådas liv, kommer hon själv i fokus, blir sedd och tydlig, som det lysande träd man ser i fönstret. Bilden förmedlar livsglädje till skillnad från det träd man skymtar på bokens bakre pärm. Trädet ser ut att falla. Nästan inget ljus faller på det.
Modern förefaller att till stor del ha varit känslomässigt frånvarande. Föräldrarna kommer till Sverige från Tyskland efter kriget. Anette får ett eget rum, men inget känslomässigt utrymme. Man lyssnar sällan på flickan eller samtalar med henne. Omedvetet övertar hon sin mors livshållning, tills hon en dag möter kärleken hos en man, som får hennes musikalitet att slå ut i blom.
Hennes tid är en märklig bok. Lika mycket som den vill berätta något för läsaren i ord, lika mycket vill den förmedla detta genom bilden! Fönstret på framsidan är i själva verket ett brev till läsaren, ett brev som kan förstås på flera sätt. Ett fönster öppnas i en tidlöshet, som så småningom stängs igen, lika mjukt och ljudlöst som det en gång öppnades.
Margareta Kieffer
