Alva Dahl, Ellerströms förlag, 2021
Det är modigt av Alva Dahl att lyfta fram Gunnel Vallquist så snart efter hennes död. Denna lysande författare, översättare, ”subversiva traditionalist” (Vallquist om sig själv), en av de aderton i Svenska Akademien uttryckte aldrig någon längtan efter att bli ihågkommen av eftervärlden. För att inte förlora kontrollen över sin berättelse lät hon bränna många brev och anteckningar medan hon ännu var i livet. Dahl är medveten om att materialet hon förfogar över är ofullständigt och framför i ett efterord en förhoppning om att framtida forskare – med tillgång till andra källor – kommer att kunna komplettera bilden av Vallquists liv och verk.
I vilket fall är Dahls bok närmast obligatorisk läsning för den som inte bara skulle vilja veta mera om privatpersonen Gunnel Vallquist utan också önskar sig en översikt över den katolska kyrkan och det europeiska kulturarvet på 1900-talet och i början av 2000-talet. Privatpersonen möter vi först i fyraåringen som fick en tidig upplevelse av helighet i ”farfars kyrka” i Västra Kleva i Västergötland, och sedan under studentåren i Uppsala där jesuitpater Josef Gerlach inpräntar nödvändigheten av att skilja mellan det som är relativt och det som är absolut: somt får man som katolik lämna åt sidan, annat är omistligt.
Bilden som Dahl ger av den åldrade Vallquist griper tag. Tidigare läste hon tidegärden på latin, nu är hon för svag för att orka be ensam. Men biskopen emeritus i Linköping Martin Lönnebo, författare till den av Gunnel Vallquist uppskattade boken Frälsarkransen och en av många vänner utanför den katolska kyrkan, ringer varje kväll upp henne. Tillsammans sjunger de då completoriet, kyrkans aftonbön, på svenska.
Gunnel Vallquists andra hemland blev Frankrike. Kapitlet om hennes omvälvande möte med fransk kultur och fransk katolicism som tar sin början 1946 ger förvisso mersmak – vem kommer att fylla ut där de av Dahl använda texterna inte räcker till? Det är i Frankrike Vallquist lär känna den stridbare Sven Stolpe som blir både en nära vän, andligt beroende av Gunnel och snart nog hennes mentor – Stolpes kontakter med Albert Bonniers Förlag leder till att hon ombes ansvara för översättningen av Marcel Prousts självbiografi i sju delar: À la recherce du temps perdu.
Också den franske teologen och sedermera kardinalen Jean Daniélou kommer att bidra till Gunnel Vallquists ”skriftställarkallelse” – och många av Frankrikes intellektuella med honom. År 1959 återvänder hon dock till Sverige – det är svårt att hålla sig à jour med svenskt kulturliv på distans. Och under arbetet med Proust märker hon att hon börjar få problem med de svenska prepositionerna.
Ett tredje och mycket mänskligt skäl för att återvända avslöjade hon i ett möte med Katolskt magasin sommaren 2004:
– Jag längtade till den svenska våren och blåsipporna.
Detta blev bara ett axplock. Mera om Gunnel Vallquist – ävenledes rapportör från Andra Vatikankonciliet och ledamot av Bibelkommissionen – hittar man på de faktiskt lättlästa 350 sidorna i Slå rot i förvandlingen.
Margareta Murray-Nyman
Fotnot: À la recherce du temps perdu kom på svenska ut med titeln På spaning efter den tid som flytt.
