Mitt i sommaren kom påvens oväntade motu proprio, Traditionis custodes (”Traditionens väktare”). Med vad man kan uppleva som en motsats till titeln begränsar Franciskus kraftigt firandet av mässan enligt den form som återfinns i den romerska mässboken från 1962 (tidigare benämnd ”den extraordinarie formen”). Det var år 1970 som den romerska riten fick en ny form.
”Enhetens väktare” vore kanske mer passande – en av påvens främsta uppgifter är att värna om kyrkans enhet. Hur ska man bekämpa splittringen mellan den romerska ritens två former? Han skriver att den rådande situationen ger honom anledning till ”smärta och oro”, efter att ha tagit del av svaren som världens biskopar har gett på enkäten om den rådande situationen.
Påven nämner det, men det är inte främst missbruket av den ordinarie formen, utan begränsningarna av den extraordinarie formen som skrivelsens åtta punkter fokuserar på.
De som i fortsättningen vill fira den gamla mässan måste ha sin biskops tillåtelse, med fler begränsningar och under permanent kontroll, och nyvigda präster måste få Heliga stolens tillstånd. Biskopar får inte tillåta att det skapas nya lekmannarörelser som prioriterar att samlas kring mässans extraordinarie form.
Splittringen är inte ny, men med motu propriet kommer den upp till ytan och den avgörande frågan blir ordentligt tillspetsad: Är du eller är du inte i gemenskap med din biskop och Roms biskop?
För kontroversen om den romerska riten är djupare, och analog med kontroversen om tolkningen av Andra Vatikankonciliet. De som ser konciliet som en oacceptabel brytning i den katolska traditionen, avvisar även liturgireformen som genererades ur det.
Påve Benedikt XVI skrev i det brev som förklarade hans motu proprio från 2007, Summorum pontificum, att i liturgins historia finns tillväxt och framsteg, men ingen brytning. Det som var heligt för tidigare generationer förblir heligt och stort även för oss, och kan inte plötsligt förbjudas eller anses skadligt. För honom berikade ritens olika former varandra och stod inte i kontrast.
Påve Franciskus menar att den utökade möjligheten att fira enligt det romerska missalet från 1962 har utnyttjats för att öka splittringen och stärka de skillnader och motsättningar som sårar kyrkan. Han ifrågasätter präster och grupper som anser att den äldre är den romerska ritens enda giltiga form. Men han gör det på ett sätt som kan tolkas som att han själv tycker att endast en av riterna är giltig, den från 1970. En del upplever därför skrivelsen som forcerad och motsägelsefull. Särskilt av en påve som ofta talar om mångfald i värnandet av enheten. Både i och utanför kyrkan.
I encyklikan Fratelli tutti (2020) skriver påven att det finns en globaliseringsmodell som ”medvetet strävar efter en ensidig enhetlighet och som försöker eliminera alla skillnader och traditioner i ett ytligt sökande efter enhet”(§ 100).
Enhet i mångfald har hittills varit påvens modell i många sammanhang. I ett tal 31 oktober 2014 sade han: ”Uniformitet är inte katolskt, för samma helige Ande som skapar mångfalden skapar enheten.”
Och i en predikan senare samma år: ”När människorna skapar mångfald sluter vi oss i våra särdrag vilket leder till splittring; och när vi vill skapa enhet med mänskliga mönster, leder det till likformighet. Men med den helige Andes vägledning, leder variation och mångfald aldrig till konflikt, eftersom han driver oss att leva variationerna i kyrkans gemenskap.”
De flesta katoliker berörs inte av de nya bestämmelserna, men det finns en skara som tar emot påvens beslut med smärta och oro, och andra vilkas identitet tyvärr har stärkts av att ha varit de uteslutna. Samt de som efter 2007 gladde sig över att se den äldre mässformen firas i församlingarna och som nu måste flytta ut igen.
Påvens hopp är att stärka enheten och minska splittringen. Det är ännu för tidigt att mäta effekterna av hans beslut. Kommer de nya bestämmelserna att bidra till att göra kyrkan mer enad, eller fördjupas splittringen?
Oavsett om man föredrar den gamla eller den nya formen för den romerska mässan, eller känner sig mer hemma i någon annan av kyrkans riter, är det nu kanske ett bra tillfälle att vidga sin kärlek till katolska kyrkans vida liturgi. Och varför inte välja att gå till en mässa man är mindre van vid? Även om vi inte känner oss hemma i riten, eller i språket, är vi utmanade att känna oss hemma i tron. Om inte annat hjälper det att släppa på hjärtats barriärer.
Charlotta Smeds
