På 359 sidor redogör Kajsa Ekis Ekman i sin bok Om könets existens för många olika aspekter av synen på kön som florerar idag. Hon tar upp begreppsförändringar och begreppsförvirring, forskning och avsaknad av forskning, konkreta händelser i Sverige och i övriga västvärlden, feghet och nedtystande av röster. Boken är späckad med faktauppgifter, men Ekis Ekman är också personlig och ärlig och delar med sig av personliga händelser från sin journalisttid.
För att belysa ämnet i boken målar jag upp ett skräckscenario: en omyndig person upplever att hon är trettiofem år. Denna upplevelse tas som fakta; ingen ifrågasätter den och inget samtal med psykolog krävs. Ingen tar reda på varför just trettiofem år och inte trettio eller fyrtio. Ingen undersöker vilka konsekvenser det får att aldrig ha fått vara tjugo år gammal. Medicin och irreversibel hormonbehandling sätts in, utan att målsmän informeras och utan att samtliga biverkningar är kända. De följs inte heller upp av vården långsiktigt. Operation av kroppsdelar planeras i syfte att förändra personens inre självbild. Ingen vågar fråga varifrån oviljan att vara femton år egentligen kommer. Ingen ifrågasätter förfarandet eller tänker ens tanken att livet också kan vara så för en person: att det måste finnas plats för personer som lever med denna upplevelse i vårt samhälle och att de måste accepteras som de är, utan att behöva genomgå fysiska förändringar. Andra personer som upplever schizofreni, depression eller ångest behöver inte operera sin kropp för att få en förändrad upplevelse av sig själva. Vinnarna i scenariot? Förespråkare för ideologier som kidnappar åldersfrågor samt läkemedelsindustrin. Förlorarna? I synnerhet de unga som har dessa plågsamma upplevelser. De behöver ställa sin diagnos själva. Hela vårdapparaten förväntas ställa upp på antagandet att behandlingen leder till lycka för individen.
Genusfrågan har mycket lite med genus eller kön att göra, men har allt att göra med ideologiska och ekonomiska krafter, framhäver Ekis Ekman. Transpersoner görs till hävstång för politiska motiv, och könskorrigeringar blir en marknad för läkemedelsindustrin när det finns en snabbt ökande grupp ungdomar, främst flickor, som ser den som det enda alternativet till ett bättre liv. Den vetenskapliga aspekten verkar ha glömts bort eftersom det är psykologin som svarar på frågor om beteende, självbild, ideal, stereotyper, normer, inställning till kroppen et cetera. Den borde väl vara bäst lämpad att sköta personer som upplever att de är födda i fel kropp och hjälpa dem att leva ett värdigt liv?
Ekis Ekman visar på offentligt mod när hon informerar läsarna om sakliga förhållanden i vårt samhälle och delar med sig av sina åsikter och erfarenheter. Om man vågar läsa boken kan den öppna läsarens ögon för att se den pågående utvecklingen med mer välinformerade ögon. Förhoppningsvis kan ungdomar avstyras från att bli utnyttjade av andra gruppers egenintresse som vill få dem att tro att djupa existentiella problem kan botas av läkemedel och operationer.
Joanna Engstedt
Kajsa Ekis Ekman: Om könets existens, Polaris, 2021
