Som så ofta började det på andra sidan Atlanten och har därefter spritt sig, för att också etablera sig här. I sakta mak, visserligen, men envist och ihållande. Det handlar om hur vi talar – och i förlängningen hur vi tänker. Även utanför akademiska kretsar framhålls det allt oftare att det kan vara icke-inkluderande, eller till och med kränkande, att använda ord som pojke, flicka, kvinna eller man, och att det därför bör undvikas. Och det är inte längre bara i länder som usa, Kanada och Storbritannien där tilltal i stil med ”pojkar” eller ”flickor” i inte längre får förekomma i vissa skolor.
Liknande tendenser finns även i Sverige. Senast i våras blev en lärare i Järna avskedad för att inte ha kallat en elev det pronomen – hen – som föräldrarna önskade. Läraren förklarar sitt agerande med att barn kan leka att de är någon annan än den de är, men det här är ingen lek. Det är allvar för föräldrarna och det är en allvarlig utveckling i samhället. Jag vill inte vara med och bejaka det eller ha något sådant på mitt samvete. (Världen idag 6/5 2021). Rektorn hänvisar till Diskrimineringsombudsmannen, där ett av de exempel på diskriminering som anges av myndigheten på hemsidan är: En lärare använder ett oönskat pronomen i relation till en elev. Lärarens samvete förlorar, och avskedandet är ett faktum.
Orsaken till tvisten på skolan – pronomenet hen – har bidragit till utvecklingen här, och ordet har snabbt blivit vanligare. Användningen har, enligt Språktidningen, ökat i tio år och tog riktig fart när det 2015 kom med i Svenska Akademiens ordlista. 2011 gick det drygt 13 000 ”han och hon” på varje ”hen” i svensk press. Under 2020 var det bara 114. Från att ha använts främst av genusmedvetna skribenter har ordet etablerat sig i myndighetsspråk, dagstidningar och på hemsidor, som till exempel webbplatsen 1177 Vårdguiden.
Hen har visat sig vara mer än ett nytt, förenklande och inkluderande pronomen. För det används inte bara för att sudda ut, eller försvaga, olikheterna mellan hon och han, utan även för att låta påskina att det inte finns någon egentlig skillnad mellan de två. Den intentionen kan vara lovvärd; många har noterat att olikheten mellan flickor och pojkar – trots idoga försök till motsatsen – på många sätt blivit större. Vi är långt ifrån min barndoms 1970-tal, när de flesta barn kläddes i manchesterbyxor och allsköns unisexkläder. Det är påfallande: Ju mer vissa försöker intala andra att skillnaden mellan hon och han är oviktig, och ju oftare ordet hen används, desto starkare verkar könsstereotyperna bli.
Är utvecklingen oundviklig? Bör man anamma ideologin bakom ”hen” och behålla eventuella protester för sig själv? Självklart finns olika omständigheter – det visar det läraren i Järna fick uppleva. Men ett konkret bevis på att det ibland kan löna sig att höja rösten kom härom dagen, då Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm meddelade att inga nya hormonbehandlingar kommer att initieras för barn under sexton år med könsdysfori, och att ungdomar mellan sexton och arton år endast kommer att få behandlas efter domstolsbeslut. Beslutet grundas i den svaga vetenskapliga evidensen och de stora riskerna som påtalats med behandlingen, vilket bland annat Katolskt magasin larmat om (nr 2/2020).
Kyrkan har en viktig uppgift. Inte bara på samtidens dialogtorg, utan också genom att hjälpa oss att navigera rätt mellan vår tro, samtidens ideologier och religions- och yttrandefriheten.
