Ingen fred i världen utan fred mellan religionerna. Den tesen formulerades av teologen Hans Küng 1989. Idag talar erfarenheterna för att han hade rätt. Den schweiziske teologen och katolske prästen avled den 6 april, nittiotre år gammal. Han begravs på fredag i Tübingen i Tyskland.
Hans Küng hörde till det främsta gardet moderna teologer som ända från början påverkade Andra Vatikankonciliet. När de första sjuttiotvå utkasten till blivande konciliedokument, så kallade scheman, presenterades, protesterade teologer som Yves Congar, Karl Rahner, Eduard Schillebeeckx, Domininique Chenu, Joseph Ratzinger, Henri de Lubac och Jean Daniélou samfällt mot de kurialt producerade texterna à la romersk skolteologi. Inbördes mycket olika i sin teologiska inriktning, var de ändå eniga om att så skulle kyrkan aldrig kunna förnyas. De kom från mycket olika håll, men hade som periti, experter, på olika sätt inflytande på konciliets resultat. Hans Küng och Joseph Ratzinger kallades för konciliets ”tonårsteologer” – senare gick de i hög grad skilda vägar.
Fråntogs behörighet av Troskongregationen
Sedan 1960 var Küng professor i katolsk fundamentalteologi i Tübingen. Hans teologi om kyrkan som gemenskap motsade den klassiska synen på kyrkan som ”societas perfecta”, det perfekta samhället, men vann i slutändan över den traditionella skolastiska ecklesiologin och kom till uttryck bland annat i konciliets dokument om kyrkan. Küng var känd för sitt energiska och dominerande sätt att uppträda. Med tiden kom han att vända sig mot en del traditionella uppfattningar och dogmer, till exempel rörande påvens ofelbarhet, eller prästcelibatet, eller synen på andra samfund. Hans ifrågasättanden och teser diskuterades allmänt i den akademiska världen och utanför.
Några av hans böcker – Die Kirche och Unfehlbar? – Eine Anfrage – startade en process som ledde till att Troskongregationen 1979 fråntog Küng hans kyrkliga behörighet att undervisa i katolsk fundamentalteologi. Men han förblev katolsk präst, och i fortsättningen föreläste han i stället om ekumenisk teologi. 1989 höll han inför UNESCO ett berömt tal, med den ovan citerade tesen Ingen världsfred utan religionsfred. Han fortsatte: Ingen dialog mellan religionerna utan globala etiska principer. Han ansåg att globaliseringen kräver en global etik som ett fundament och en hjälp för människorna och det civila samhället. Det blev upphovet till projektet och stiftelsen Weltethos, som han själv ledde fram till 2013. Härifrån har viktiga impulser kommit att inspirera den interreligiösa dialogen.
Välsignelse av påve Franciskus
År 2005 fick han ett fyra timmar långt samtal med sin tidigare kollega Joseph Ratzinger, nu påve Benedikt XVI, och förra sommaren, berättar den tyske kardinalen Walter Kasper, skickade påve Franciskus sin välsignelse och hälsningar till den då redan sjuke Küng. ”Hans gladde sig mycket, det var viktigt för honom”, menar Kasper som var Küngs assistent vid universitetet i Tübingen i fyra år på 1960-talet. Däremot har varken påven Benedikt eller påve Franciskus gjort något officiellt uttalande i samband med Küngs död.
En omstridd men högt ansedd teolog, är det allmänna akademiska omdömet efter Hans Küng. Frågorna han väckte har oförändrad aktualitet.
– Han var inte bara en kyrkokritisk röst eller rebell, han var en människa som ville åstadkomma förnyelse i kyrkan och genomföra reform. Han ”uppfann” sin egen teologi. Som Yves Congar har sagt en gång, Küng var katolsk, men på sitt eget sätt. Han lämnade aldrig kyrkan och ville aldrig träda ut. Många teologer lämnade kyrkan efter Andra Vatikankonciliet. Inte han. I djupet av sitt hjärta var han katolik, säger kardinal Kasper.
Kaj Engelhart
