Påskens segerjubel måste fastna på själens insida, så att vi befrias från alla våra rädslor. Bara då kan vi på ett trovärdigt sätt förmedla det glada budskapet. Bara så kan vi bli en mer evangeliserande kyrka i Sverige av idag. Evangeliet måste bli kött och blod i oss, så att vi genom vårt liv och våra ord kan ge våra icke-troende medmänniskor ett vittnesbörd om Jesu uppståndelse. Liksom Maria Magdalena, som blev apostlarnas apostel, är var och en av oss kallad att vara apostel i den miljö, där vi har hamnat genom Guds försyn. Genom vårt dop och vår konfirmation är vi alla kallade att dela med oss av vår största skatt och rikedom: vår heliga katolska tro. Samtidigt måste vi göra en uppriktig syndabekännelse: att vi allt som oftast har underlåtit att förmedla tron, både i ord och i gärning.
Hur kommer det sig att vi i vår tid och miljö har så svårt att förmedla tron? Aldrig tidigare i Europas historia har det varit så svårt för föräldrar att få sina barn att ta emot tron och leva av den. Kyrkan – och vi alla – lider med henne när vi ser hur många som glider bort i den ”globaliserade likgiltighet”, som påve Franciskus brukar tala om, och fastnar i den ”relativismens diktatur” som påven Benedikt myntade. Men samtidigt påminner påve Franciskus oss om att kyrkan är ett ”fältsjukhus”, där de sårade och sjuka kan helas från synd och otro. Påskens budskap är den medicin och det botemedel som vi alla behöver för att stärkas i vår tro, och inte bara vara konsumenter av den utan sprida den med glädje och stolthet.
Var inte rädda att vittna om den levande Herren! Men varför är vi ändå lite fega och mesiga när det gäller att vittna? Vi måste ta uppdraget till evangelisation på allvar. Om inte vi för ut budskapet, finns det ingen annan som gör det. Vi måste befrias från alla rädslor för vad folk tycker och tänker. Ett effektivt botemedel mot rädsla är faktiskt, och paradoxalt nog, gudsfruktan, en av den helige Andes största, men också mest bortglömda gåvor. Att frukta Gud betyder inte att vara rädd för Gud. Tvärtom, det innebär att ha denna djupa vördnad och fullkomliga tillit till honom som gör att vi blir helt befriade från allt vad räddhåga heter. Det är ett av livets djupaste glädjeämnen, när vi lär oss att upptäcka att gudsfruktan befriar oss från all ängslan, all feghet och uppgivenhet. Det är en del av påskens seger inom oss, när gudsfruktan driver ut all rädsla ur oss. Det är inte så mycket en känslosak utan mycket djupare. När vi sätter allt vårt hopp till Kristi seger över synd och död, kan ingenting rubba oss i vår tro och i vår kärlek. Då blir det helt naturligt för oss att dela med oss av trons, hoppets och kärlekens budskap.
Ett annat hinder för evangelisation är den inre splittring som ibland hotar att förlama oss katoliker. Den onde är diabolos, ”den som splittrar”, och effektivt riskerar att beröva oss kraften i påskens seger. Det har ibland gått så långt att vi ser varandra som fiender. Vi bildar ideologiska grupperingar som bekämpar varandra med näbbar och klor, inte minst på sociala medier. ”Se så mycket de älskar varandra”, sade man om oss kristna i kyrkans första tid. ”Se så mycket de hatar varandra”, säger man snarare i dag. Därför behöver vi återupptäcka och återerövra en annan av Andens gåvor: enhetens gåva som har sin rot i Treenighetens inre och är ett kännetecken för kyrkans fulla verklighet. Vi måste våga lita på att den helige Ande leder sin kyrka i alla tider – och inte tar semester. Genom Petrus-ämbetets nåd får vi erfara Andens kraft som bevarar oss i trons, hoppets och kärlekens enhet, i påskens frimodighet och i den gudsfruktan som trotsar all världens maktanspråk.
Hur skulle vi då helt konkret, som enskilda katoliker och församlingar, kunna bli mer genomsyrade av påskens budskap och ge det vidare? Hur skulle vi kunna bli ett fältsjukhus med mottot ora et labora, bed och arbeta? Tillåt mig att anbefalla fyra botemedel, helt klassiska sådana, som finns inom räckhåll och skulle kunna göra underverk:
Eukaristisk tillbedjan. All omvändelse börjar på knä inför den förhärligade Herren i eukaristin. Tänk om varje församling kunde ha en timmes tyst tillbedjan i veckan och samla troende av olika falanger i bön för enheten. Ödmjuk bön i gemenskap kan hela splittringens sår och inspirera till evangelisation.
Bibel. Vi katoliker måste omvända oss och bli bibelläsare. En bra mätare är att fråga sig själv: läser jag mer på internet än i Bibeln? Vi har fått en katolsk studiebibel, som vi kan fördjupa oss i och så styrka varandra i tron på det glada budskapets kraft. Då kan vi också vittna gemensamt om trons enhet mitt i den mångfald som präglar vår kyrka.
Caritas. Tron måste yttra sig i gärningar, annars riskerar den att torka ut och dö och vi med den. Som församling finns det alltid något vi kan göra tillsammans för dem som har det svårt. Det är bara att välja och vraka bland alla möjligheter. Evangelisation kräver offer och engagemang för att övertyga. Kärlek måste sättas i verket för att vara sann. Jesus väntar på oss i de fattiga. Förgäves?
Sociallära. Vårt stift har publicerat en bok på mer än tusen sidor om kyrkans mest okända skatt, socialläran. Skall den förbli okänd också nu? Just i en tid då allt sätts i fråga och alla ideologier är stendöda, kan evangeliet lysa fram i det sociala sammanhang där vi lever. Människans liv är alltid heligt och okränkbart, men då måste vi också våga visa vad det kan innebära här och nu i Sverige av idag.
Påskens glädje och seger kan förmedlas på otaliga sätt. Var och en av oss kan göra det på ett unikt sätt. Varje församling har sin väg att sprida evangeliet. Men vi behöver alla den helige Ande för att komma igång.
Veni, sancte Spiritus …
+ Anders Arborelius OCD
