Vi befinner oss i en unik situation. Det är en mening bland de många pandemi-ord och -fraser som upprepats ofta under det senaste året och som de flesta nog ser fram emot att kunna glömma. När detta skrivs är det över fyra månader sedan ett ens någotsånär normalt gudstjänstliv fick förekomma i landet. Och när vi åter kommer att tillåtas fira gemensamma mässor verkar stå skrivet i stjärnorna. För att inte tala om när vi kommer att kunna återuppta mycket av det andra som binder oss samman som troende, men som nu satts på paus i över ett år: basarer, kyrkkaffe, barn- och ungdomsläger, knytkalas, vallfärder, studiecirklar, ungdomsträffar, föredrag, kyrkstädning, språkcaféer … listan skulle kunna göras avsevärt längre.
Vi försöker intala oss själva att det inte är långt kvar, att vi ska härda ut, vara duktiga och svälja våra frustrationer. Men nu är vi inne på ett andra år av restriktioner för kyrklig verksamhet. Det är framförallt en ansenlig del av livet för våra barn och ungdomar. De är förvisso inte de enda som burit en tung börda under det senaste året, men de har – till skillnad från oss vuxna – tvingats göra det under den period i livet när social interaktion är avgörande för utveckling och välmående. Enligt Bris årsrapport för 2020 mår ungdomar allt sämre efter att i snart tre terminer haft distansundervisning i skolan, oroar sig mer för framtiden och frågar sig allt mer vilken mening som finns i tillvaron. Och Sveriges Barnläkarförening slog tidigare i år fast i Svenska Dagbladet (31/1 2021) att nedstängningarna slagit hårt mot barn och ungas fysiska och psykiska hälsa.
Också när det gäller barn och ungas deltagande i kyrkans liv har nedstängningarna satt djupa spår. De yngsta kommer, den dagen de åter får fira mässan, till stor del att ha förlorat vanan och förmågan att sitta – bara någotsånär – still och följa med. Många av de något äldre har förlorat anknytningen till jämnåriga i församlingen, och mässan och undervisning är inte längre någon naturlig del av helgen. Och efter en lång tid utan träffar, läger, körövningar och liknande lär även aktiviteterna för ungdomar få börja om från nära noll – i den mån ungdomarna kommer att hitta tillbaka till kyrkan.
Traditioner – liksom körer och föreningar – tar lång tid att bygga upp men går desto snabbare att falla ihop och glömma bort. Som troende har vi en gigantisk uppgift framför oss med att återbygga det tidigare rika utbud av församlingsaktiviteter för barn och unga, den dagen vi tillåts återgå till något som liknar ett normalt kyrkoliv. Men det är också en chans att få bygga upp något nytt. Inför denna stora uppgift är det glädjande att stiftet nu gör en rejäl ekonomisk satsning med att delfinansiera nyanställningar för ungdomsledare i församlingar och missioner (se sidan 12).
Jag har haft förmånen att i över tjugo år tillhöra en av stiftets två församlingar med anställda ungdomsledare, och jag har vid det här laget lärt känna en lång rad unga kvinnor och män som, var och en på sitt eget högst personliga sätt, satt avtryck. Jag hoppas – och tror – att deras tid som ungdomsledare även hjälpt dem att komma närmare kyrkan. En av dem är nu ständig diakon, en annan är präst.
Stiftets satsning är win-win på alla sätt. Nu gäller det för kyrkoherdar, präster, församlingsråd, och andra goda, drivande krafter att visa framåtanda och utnyttja chansen att anställa en ungdomsledare. Vi har inte råd att missa den!
