Som katolska kristna är vi vana att leva ett rikt sakramental liv. Söndagens eukaristi är själva höjdpunkten i vårt andliga liv. Mötet med Jesus i eukaristin hjälper oss att ta itu med det vardagliga livets alla utmaningar. Mer än vi själva förstår är vi burna av sakramentens nåd. När vi nu genom pandemin inte har samma möjlighet att fira eukaristin kan det bli ett andligt tomrum inom oss. Det verkar som att de flesta av oss också i år tvingas att avstå från mässan i påsk på grund av restriktionerna. Men det finns också länder där man inte alls har möjlighet att ha kyrkor och fira mässan, som Saudiarabien.
Hur skall man då kunna bevara sitt andliga liv när man inte kan fira eukaristi regelbundet? Medvetet och med iver måste man då söka andra möjligheter för att få andlig näring. Det sakramentala livet har präglat vår andliga profil. Ett sakrament är ett synligt tecken på Guds osynliga nåd och närvaro. Allra tydligast är det förstås i eukaristin, där bröd och vin förvandlas till Jesu förhärligade kropp och blod. När vi inte kan möta Jesus på det sättet, finns det ändå möjlighet att möta honom på andra sätt. Vi kan nämna den andliga kommunionen. Just en situation som den som råder nu kan hjälpa oss att leta efter nya sätt att ta emot Gud och hans kärlek. Vi vet att den heliga skrift är Guds ord, där han talar till oss. Genom kyrkan, som är själva ursakramentet, kommer han som är kyrkans huvud och brudgum oss till mötes. Jesus har identifierat sig med de fattiga och utsatta för att vi skall ta emot honom i dem och visa dem vår kärlek. Varje människa är Guds avbild och kan på ett eller annat sätt visa oss på honom.
Hela vår tillvaro är egentligen sakramental. Den synliga världen, Guds skapelse, pekar alltid tillbaka på sin Skapare. Överallt har han lämnat tecken efter sig som kan påminna oss om hans godhet, sanning och skönhet. För många är naturen en given mötesplats med den Gud som har skapat den så underbart. Mer och mer kan vi lära oss att öppna oss för Gud just i den tillvaro som är vår. Han kan komma oss till mötes på otaliga sätt. Det är en stor nåd, när vi lär oss att se att den tillvaro som är vår är genomskinlig. Något av Guds mysterium kan skymta fram där vi minst skulle tänka det. Själva vår historia är alltid frälsningshistoria. Trots att vi människor tycks göra allt för att motsätta oss Guds plan och vilja, är det ändå han som genom sin försyn leder världens gång – och vår egen lilla livshistoria. Gud är alltid närvarande och verksam i vår värld, fördold för våra nyfikna blickar men öppen för vår tro, vårt hopp och vår kärlek. I vår bön kan vi ständigt öppna oss för honom och förbli förenade med honom.
Genom vårt dop är Gud närvarande i oss på ett ännu tydligare sätt. Dopets sakrament gör oss till ett Andens tempel. Gud lever i oss i hela sin treeniga verklighet som i sitt eget hem. Dopet är inte bara något som hände en gång för länge sedan. Dopets nåd är konstant. Gud tar inte tillbaka sin gåva. Människor kan ta avstånd eller ignorera den Gud som bor i dem genom dopet, men hans nåd och barmhärtighet varar för evigt. Mer och mer kan vi leva oss in i dopets liv inom oss. Dopets levande vattnet väller ständigt upp inom oss för att förnya och förvandla oss. Den kristna bönen får sin näring av dopet. Vi förenas med Jesu egen bön som vi ständigt kan ansluta oss till. Tillsammans med honom får vi säga Fader Vår. Genom dopet har vi fått det lilla frö av Guds helighet och eviga liv, som sedan kan växa och utveckla sig, så att vi blir mer och mer Kristus-lika. Eukaristin skall ge oss näring för denna process. När vi saknar eukaristin, måste vi medvetet söka vår näring på annat håll. Det kan vara mycket spännande och lärorikt för oss att leta efter denna näring, i väntan på att kyrkorna slår upp sina portar på vid gavel och vi får fira mässan igen. Själva vår saknad och längtan efter Jesus i eukaristin kan få oss att växa i kärlek till honom. Vi kan tala om ”längtans eukaristi” liksom vi talar om ”längtans dop”. Jag har mött flera människor som just under sin tid i Saudiarabien, där det inte fanns möjlighet att fira mässan, har kunnat fördjupa sin tro. En filippinsk karmelitsyster fann sin kallelse där. Ett svenskt äkta par fann där vägen till den katolska tron.
Vi får se på denna tid som en upptäcktsresa. Gud vill visa oss något genom den. Det sakramentala livet har sin källa i dopet och det kan ingen ta ifrån oss. Även i öknen kan vi finna näring och styrka. Gud överger oss aldrig. Han kan alltid visa oss nya vägar. Allt kan på något sätt peka vidare på honom. Evigt varar hans nåd (Ps 136). Det gäller bara att upptäcka den, ta emot den, låta sig förvandlas av den – och sedan lova, prisa och tacka honom för allt.
+ Anders Arborelius OCD
