I år är det exakt 1 200 år sedan en av de mest inflytelserika personerna i det europeiska klosterväsendets historia dog, reformatorn Benedikt av Aniane. Hans arbete fick stort genomslag i hela det frankiska riket och han räknas som en av de största av kyrkans många reformatorer.
Benedikt föddes 747 och var son till Aigulf, en högt uppsatt visigotisk adelsman i södra Frankrike. Benedikts gotiska namn var Witiza och han uppfostrades vid det frankiska hovet hos kung Pippin den lille och tjänstgjorde också hos dennes son, Karl den store. När han vid tjugosex års ålder, år 773, deltog i Karl den stores fälttåg mot Lombarderna hamnade han i en mycket allvarlig situation som fick honom att helt ändra riktning i sitt liv. I ett försök att rädda sin bror råkade han själv illa ut och var nära att drunkna. Han bestämde sig efter detta trauma att överge sin militära bana och istället rikta blicken mot klosterlivet.
Det var benediktinklostret i Saint-Seine i Bourgogne som tog emot honom och där ansträngde han sig mycket målmedvetet att redan från början leva strikt asketiskt enligt den helige Benedikts klosterregler. Hans val av Benedikt som sitt nya namn speglar den iver ha kände för klosterregeln. Redan under sina första år som munk började han studera och jämföra olika regelsamlingar, till exempel av den helige Basileios, den helige Columba och ökenfadern Pachomios. Hans studier resulterade i flera avhandlingar där en av dem, Concordia regularum, ville påvisa att den helige Benedikts klosterregel var den mest fulländade av dem alla.
Reformation av klosterväsendet
När klosterbröderna, mot hans vilja, ville välja honom till abbot flydde Benedikt och återvände till sin barndoms trakter i Languedoc i södra Frankrike. Omkring år 779 slog han sig ner i närheten av staden Aniane med avsikt att leva som eremit, men inom kort anslöt sig andra män och ett nytt kloster etablerades. Det kom att bli ett stort andligt och kulturellt centrum och under Benedikts ledning växte klostret rejält och hade fler än tre hundra munkar.
Hans väletablerade kontakter med det karolingska hovet i Aachen kom även att ge honom stort inflytande i det frankiska riket. När Karl den stores son, Ludvig den fromme, tog itu med att skapa ordning och reda i sitt stora rike lät han bland andra Benedikt få stort inflytande i reformationen av kyrko- och klosterväsendet. (Ludvig den fromme var för övrigt den som också sände Ansgar att missionera i Norden, för att få slut på de krigiska vikingarnas ständiga räder mot hans rike.)
Vid synoderna i Aachen 816 och 817, till vilka samtliga abbotar i Ludvig den frommes rike var kallade, var Benedikt mycket drivande och bidrog i hög grad till beslutet att samtliga kloster hädanefter skulle lyda under den helige Benedikts klosterregel. Det gavs endast möjlighet till mindre avvikelser, med hänsyn till klimat och lokala traditioner. Ludvig den fromme förstod vikten av att ha Benedikt nära till hands och lät därför etablera ett nytt kloster i Kornelimünster strax utanför Aachen, där Benedikt utsågs till abbot. Tanken var att konventet skulle fungera som mönster för samtliga kloster i Frankerriket.
Gud med oss
Benedikt utmärkte sig också i kampen mot adoptianisterna, en villolära som hade fått fäste inom kyrkan på Iberiska halvön. I korthet gick läran ut på att Kristus, till sin mänskliga natur, var adopterad som Guds Son i samband med dopet i Jordan, korsfästelsen och uppståndelsen – en avgörande skillnad mot julnattens evangelium om att det är Gud själv som föds som en av oss för att dela allt i vårt mänskliga liv. Benedikt författade flera skrifter och brev som bekämpade irrläran och reste själv till några av de områden där den fått fäste. Genom sin starka karisma och teologiska kompetens lyckades han få många människor, både lekmän och präster, att återgå till kyrkans sanna evangelium.
Benedikt av Aniane dog i klostret i Kornelimünster den 11 februari 821 och begravdes dagen efteråt. För sin iver att reformera klosterväsendet och hans kärlek till den klosterregel som hans förebild Benedikt av Nursia författade, kallas han ibland för Benedikt II.
Mattias Lindström
