I slutet på sin nya bok skriver Anders Piltz att all kyrkans verksamhet är ett utflöde av eukaristin och syftar framåt mot eukaristin. (s 135) Kanske är därför denna nya skrift om Liturgins tecken en särskild glädje för oss som inte sedan barnsben invigts i mässliturgins mysterier. Här finns allt det som vi fick fråga tålmodiga vänner, faddrar och präster om, men som det var svårt att hitta något samlat, klart och begripligt om.
Äntligen! För att vara en rörelse som fått en missionsbefallning är den katolska kyrkan ju rätt svåråtkomlig för den nyfikne. För den insläntrande nybörjarbesökaren finns sällan någon välkomstlapp eller ”manual” längst bak i kyrkan. Och den vuxne som vill ha en kortfattad förklaring till hur man kan ska bete sig får leta länge.
Kanske är detta en fortsättning på en av alla de saker som var nya för mig i boken: I fornkyrkan ansågs Herrens bön som en av de dyrbaraste skatterna (tillsammans med Herrens måltid), och den hemlighölls därför för andra än för de döpta. Det var ett privilegium att få be den. (s 123)
Men nu är den här, den efterlängtade ”manualen” att sätta i händerna på vänner och bekanta så de kan följa med utan att känna sig exkluderade. Och med råge. Innan Anders Piltz kommer till mässans moment för moment går han först igenom mässans teologi och det kroppsliga i det fysiska rummet.
Kroppen är inte ett mindre viktigt bihang till själen, som om själen vore den egentliga och värdefullare delen av det mänskliga. Själen är enligt kyrkans lära odödlig och kroppens form, det innersta och dyrbaraste i människan, Guds avbild. Men också kroppen har del i denna avbild och ska hållas i vördnad som Guds tempel. (s 30)
Först undrade jag lite över avvägningen av att lägga så mycket ”teori” i inledningen, om inte boken hade blivit mer pedagogisk av att börja med det praktiska, det som man kan se och som händer. Ortopraxi brukar vara lättare att ta till sig än ortodoxi. Men när man väl läst igenom delen om kroppen och kyrkorummet blir de enskilda mässmomenten mer levande. Redan att gå in och se altare, ambo, tabernakel och dopfunt blir en början på närmandet till mysteriet. Och kanske också mer inkluderande när man förstår mer om församlingens kroppsliga närvaro.
Får man lära sig något nytt? Om man inte redan är liturginörd så tror jag absolut det. Dels finns det många saker som jag kanske hört någon gång, men nu påminns om (som att funt i dopfunt kommer från fons – källa). Dels finns det saker jag inte kunnat den historiska bakgrunden till (som att den första eukaristiska bönen är så gammal att Ambrosius kommenterade den på 300-talet). Och sen finns det en massa som jag aldrig snappade upp i trosundervisningen om det nu nämndes (som att korporale-duken på altaret symboliserar Kristi svepning.)
Inte minst ger läsningen av Liturgins tecken en trosinjektion, en laddning inför nästa gång i mässan. Orden om att försonas med sin nästa som villkor för kommunion träffar rakt in i de ibland hätska och polariserade debatterna mellan kristna, även svenska katoliker.
Jag kan inte ta emot kommunionen (ordet betyder samhörighet) med Kristus och med de andra om jag inte lever i den försoning som han skänkt mig. Annars blir kommunion en lögn. (s 83)
Greger Hatt
Anders Piltz OP: Liturgins tecken, Veritas förlag, 2020
