Artiklarna om Pride i skolan och vad som gör oss till man eller kvinna i Katolskt magasin nr 1/2020 toppar besökssiffrorna på Km:s hemsida med råge. Ämnet engagerar. I detta nummer publiceras den avslutande delen av syster Sofies reflektioner. Vi behöver förstå vår smärta, inte täcka över den, skriver hon. Och det är ingen tvekan om att smärtan i allra högsta grad kan vara konkret.
Dagen innan detta skrivs presenterade Socialstyrelsen en kartläggning av förekomsten av könsdysfori – att uppleva att man fötts i ”fel” kropp. Konklusionerna är tydliga: diagnosticerad könsdysfori ökar explosionsartat bland unga i åldern tretton till sjutton år, framför allt bland flickor. Det var trettioen unga som fick diagnosen 2007; tio år senare var det över tjugo gånger fler. Och eftersom antalet som är under utredning också ökar, kommer gruppen med fastställd diagnos sannolikt att växa än mer.
Socialstyrelsen bekräftar vad utländska studier och enskilda läkare här i landet redan pekat på: förekomsten av andra psykiatriska diagnoser är markant högre bland dem med könsdysfori än bland befolkningen i stort. Det gäller främst depressioner, ångestsjukdomar, autism och adhd, men även bipolärt syndrom och personlighetssyndrom. Och än mer beklämmande: självskadebeteende och självmordsförsök är också vanligare i denna grupp, framförallt bland flickor och unga kvinnor. Enligt Socialstyrelsen är det med all sannolikhet de andra psykiatriska diagnoserna som är bidragande till den ökade självmordsrisken för dem med könsdysfori; det går inte att utröna att det skulle vara könsdysforin i sig.
Även Statens medicinsk-etiska råd (SMER), vars uppgift är att vägleda regering och riksdag, uppmärksammar frågan. På en konferens i februari belystes vården som erbjuds: hormonbehandling som bromsar puberteten (yngre barn), behandling med könskonträra hormoner (från sexton år) eller underlivskirurgi (efter arton år). Hittills har vård erbjudits ungdomar trots att vetenskapligt underlag om nytta eller skada på lång sikt är nästan obefintligt. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering gjorde i höstas en inventering av befintlig forskning om behandling av barn och unga med könsdysfori. Man fann ytterst lite.
Med det viktiga uppdrag SMER har vore det önskvärt att rådet med all kraft uppmärksammar behovet av att täppa till de långsiktiga kunskapsluckorna, eftersom det vetenskapliga underlaget gällande unga som bytt kön är så tunt. För man vet från forskning bland vuxna att sex procent som genomgått underlivskirurgi väljer att återgå till sitt ursprungliga kön. Och man vet också att detta beslut kommer i genomsnitt sju år efter att man bytte kön första gången. SMER borde även på allvar försöka få svar på varför en ytterst liten patientgrupp mångdubblats på bara tio år. Ett fåtal insatta, erfarna psykiatriker förklarar utvecklingen med att det rör sig om en ”kultursjukdom”. Sådana har funnits förut. Men den ofrånkomliga skillnaden är att vården i dessa fall erbjuder en behandling som förändrar människor diametralt.
Av rädsla för att såra, och av omtanke om ungdomar som uppenbarligen inte mår bra, kan det kännas svårt att ge uttryck för övertygelsen om vårt kön som en Guds gåva till oss. Men välvilja kan leda fel – vilket insändaren i detta nummer berättar om. Uppriktig eftertänksamhet och ansvarstagande efterlyses – från vården och beslutfattare, men även från oss medmänniskor som utgör drabbade ungdomars omgivning.
Helena D’Arcy
