Året går mot sitt slut och det faller sig naturligt att göra en översikt över det gånga året. Men adventstiden ger inte speciellt mycket utrymme för översikter och funderingar eftersom det är en av årets mest hektiska tider. Inte prompt hektiskt jobbig, även hektiskt rolig. Dock hektisk. Det finns en stark längtan att allt ska vara färdigt och perfekt när julafton kommer. Och ibland börjar man fira jul i förväg.
Det bästa sättet, i dessa bråda dagar att inte glömma bort julens huvudperson, är att ta adventsliturgin till hjälp – ingenting ger på bättre sätt förberedelserna deras rätta perspektiv. Kyrkan väntar, vakar och ber, och ett ord som återkommer ständigt i liturgin, i hymner och psalmer, i böner och läsningar, är ordet ”kom”. Kom Herre. I varje antifon, känd som O-antifonerna, de sista dagarna före jul, vädjar man till honom att komma.
O eviga Vishet … kom för att lära oss; O Adonai … kom och förlossa oss; O Jesse telning … kom till vår frälsning; O Davids nyckel … kom och led ut de fångna ur dödens skugga; O Soluppgång … kom för att lysa över dem; O folkens Konung … kom och rädda människan; O Immanuel … kom i nåd för att frälsa oss.
Detta ”Kom Herre” ekar genom hela Gamla testamentet och det ekar genom kyrkans historia. I advent ekar det genom liturgin i våra hjärtan. Kom Herre.
Kristus delade tiden i två – i en tid före Kristus och en efter Kristus. Inte bara historiskt, utan även våra liv är uppdelade i en tid före Kristus och en efter. Men i vårt liv efter Kristus, finns det fortfarande kvar en del av livet före Kristus. Vi är advent, vi väntar fortfarande på honom, trots att han är en del av vårt liv. Vi väntar på hans ankomst, på hans återkomst, på både det kontinuerliga och det slutgiltiga mötet med honom.
Adventen i oss får oss att känna oss hemma i adventstiden. Och därför är det synd om adventstiden går förlorad, genom att man luras in i ett förhastat julfirande. Vi är inte framme, vi behöver förbereda oss, vi behöver längta, vi behöver ropa ”Kom Herre”. Precis som advent gör.
Vi förbereder våra hem, våra bord och checkar av våra julklappslistor. Men vad ska vi ge Jesus i julklapp? Inspiration till det ger oss heliga Teresa av Lisieux. Inför julen 1895 skrev hon ett julspel, Den lille gudomlige tiggaren. Med tjugosex korta dikter beskriver hon gåvor till Jesusbarnet i krubban. Efter ett första barnsligt intryck, hittar man hennes mystik, som har gjort henne till den kyrkolärare hon är. I dikterna bärs gåvor fram till Jesusbarnet. Allt från en kudde, en klase vindruvor, ett leende, honung, ett lamm, en spegel, mjölk, en stjärna och så vidare. I de korta raderna får den enkla gåvan till Jesusbarnet dess djupa innebörd – de beskriver hur han omvandlar gåvan och skänker den till oss. Likt många helgon skrapar hon på det ytliga förhållandet till julen, och ger den dess sanna och allvarliga innebörd.
En ängel avslutar med orden: ”Det gudomliga Barnet tackar er, förundrad över era vackra gåvor. I livets bok skriver Han ner dem med era namn. Han gengäldar era offer med sin vackra himmel! Om ni förblir trogna i att glädja det milda Lammet, kommer Han att ge er Kärlekens vingar, att flyga högt med. Efter exilen når ni en dag det heliga faderslandet och möter Jesus och Maria.”
Mötet är det vi längtar efter denna adventstid och varje dag i vårt adventsfulla liv. På vägen dit hjälper oss liturgin och helgonen att fortsätta framåt med omsorg om krubban i våra hjärtan. Kom Herre, dröj inte.
Charlotta Smeds
