I Sverige är omkring 10 000 äldre hemlösa. Av dem är knappt 40 % kvinnor. Katolskt magasin har träffat en av dem.
När vi träffar Berit är det fortfarande någorlunda ljummet väder, och hon har tillbringat natten i en park utanför Stockholm.
– Jag har dubbla lager av alla kläder, plus en sovsäck som jag fått av en hjälporganisation, så det går bra. Än så länge.
Berit är 74 år och har arbetat heltid i hela sitt liv. Hon var tjänsteman på en statlig myndighet under sitt yrkesverksamma liv.
– Jag oroade mig aldrig för framtiden, jag klarade mig fint, trots att jag alltid har levt ensam. Men det var innan jag gick i pension, säger hon till Katolskt magasin.
Vid fyllda 70 fick Berit ut knappt 12 000 kronor i netto. Samtidigt stamrenoverades huset där hon bodde och månadshyran för hennes tvårummare steg från 6500 kronor till nära 8000 från en månad till en annan.
Det innebar att hon hade runt 4000 kronor över till andra räkningar och mat när hyran var betald.
– Jag drog in på det mesta, men gick ändå back. Och till slut insåg jag att jag inte längre hade råd att bo kvar i bostaden som jag hyrt sedan 1982.
Hon försökte byta den till en mindre, men det var inte lätt.
– Många enrummare kostade nästan lika mycket, i alla fall de som låg lika centralt. Så när jag fick löfte om att låna en väninnas husvagn, som stod parkerad i en året runt-camping utanför stan, såg jag inget annat val.
Berit bodde i husvagnen i nästan två år. Och trots att det var en omställning tycker hon att det gick bra.
– Jag har aldrig haft några större krav på komfort, och dusch och toa fanns ju på campingen. Så jag lärde mig trivas ganska bra. Men så blev min väninna tvungen att sälja husvagnen och då stod jag helt utan tak över huvudet.
Berit säger att hon gjorde några försök att kontakta socialen, för att försöka få ett boende den vägen, men hon gav upp ganska snabbt:
– Det kändes så hopplöst. Jag fick bara rådet att flytta in hos någon bekant. Och visst, det är klart jag har bekanta, men inte direkt någon jag kan bo hos.
Berit hamnade alltså på gatan. Och nu har gatan varit hennes hem i snart ett år. Nätterna tillbringar hon på härbärgen, i trappuppgångar eller utomhus.
Om det är kallt, och hon inte får någon sovplats på härbärget, brukar hon gå till en nattöppen McDonaldsrestaurang i några timmar.
– Ibland, när pensionen kommit in på kontot, tar jag in på ett vandrarhem eller ett billigt hotell några dagar. Jag vet att jag inte borde göra det, jag borde spara pengarna istället. Men det är så skönt att kunna duscha och sova i en riktig säng ett par nätter, säger hon.
Berit är både ledsen och besviken på samhället och på politikerna. Hon tycker inte att det finns någon riktig vilja att hjälpa.
– Det verkar finnas en allmän uppfattning om att inga svenskar behöver vara hemlösa. Att det skulle vara självvalt på något vis, att vi skulle vara missbrukare eller sjuka. Men så är det ju inte. Och även om det vore så, varför ska det vara så svårt att hjälpa? Det är ju inte precis samma mobilisering för oss som det är för andra grupper. Varför kan man inte öppna upp fler boenden för oss, som vi har råd med? Det är tur att det i alla fall finns hjälporganisationer som ser oss, men att det ens ska behövas är bedrövligt.
Nu står julen för dörren. En tid för gemenskap, värme och kristen kärlek. Men för Berit, och tusentals andra i hennes situation, är julen mörk och ensam.
Var hon ska tillbringa julen vet hon inte, inte heller om hon kommer att ha tak över huvudet. Det gör henne ledsen, säger hon. Men mest ledsen är hon över att det hon bidragit med till samhället har glömts bort.
– Jag har arbetat i hela mitt vuxna liv, betalat skatt och skött mina åtaganden. Och det här är vad jag får när jag blir gammal. Jag kunde aldrig drömma om att mitt liv som pensionär skulle bli så här, avslutar Berit.
Bitte Assarmo
Personen i artikeln heter egentligen något annat.
