Författaren Ulf Lundell hävdade i någon bok att himlen över Skanstull är vackrare än den över Hornstull. Det låter ju lite fånigt, så där högtidligt litterärt. Men efter att ha bott några år i Hornstull och numera vid Skanstull är jag benägen att ge den gode Lundell rätt.
Det är en mer barmhärtig himmel över Skanstull.
Svensk kristenhet har fullständigt havererat. Den människa i vårt land som lider av svår andlig längtan har både allt och ingenting att hämta där.
De troende i vårt land har barrikaderat sig i en bunker. Ingen bön når utanför de där väggarna av bly. Ingen lovsång når andra öron. Ingen rökelse kan skönjas för en enda av alla de hundratusentals människor som inte kan sätta ord på den tomhet de känner.
Betyder det samtidigt att Gud är långt borta? Jag tror inte det. Jag tror tvärtom att Gud hittar sina vägar. Längtan i sig är Gud. Tomheten. Tårarna utan namn de där sena nätterna när sömnen vägrar komma. Sökandet efter en tappad barnatro. Där är Gud.
Skogen. Stillheten den där förmiddagen i november när solen äntligen bryter igenom molnen, den lätta brisen som går i askarnas sista löv, grenarnas lätta dans över den förmultnade jorden, marschallerna som händer av eld från de som gått före, underjordens varsamma hälsning till oss som är kvar, som travar här, som vågar trots allt och alla, som återupptäcker kärleken och vågar lita på löftena ännu en gång.
På något märkligt sätt har kristenhetens definitiva förlust bivit Guds återkomst i människors hjärtan. Det är den kyrkliga institutionens nederlag vi ser, inte Guds nederlag.
Den ständiga frågan är vad en kyrka ska göra om tvivlaren inte kommer dit? Det handlar inte om anpassning efter tidsandan. Det handlar inte om några andra avkall än ett enda. Kliv ner från de höga hästarna. Kristenheten rider genom sin samtid på väldigt höga hästar.
Här upplever jag ändå den katolska kyrkan som en kyrka som faktiskt vågar och orkar bibehålla det enkla uttrycket. Men det är så mycket röta i ledningarna, så mycket vinande mörker som pågått och fortfarande pågår, att många människor som annars skulle ge gensvar till Kyrkans kallelse, ryggar, väjer undan blicken.
Kanske är det Katolska Kyrkans svåraste fråga just nu. Hur når vi den ande som söker Kyrkan men som ryggar för allt ont som hon läser om eller hör eller ser?
Vilka ord kan alls trösta en sådan människa? Jag är rädd för att skandalerna är djupare än skandaler. De är hinder för människors kontakt med Gud, med Kyrkan, med frälsningen, förlåtelsen, bikten och de övriga sakramenten.
En klok och väldigt god präst, pater Fredrik Emanuelsson, sade till mig en gång under ett samtal:
– Ju mer du har att bekänna, ju mer välkommen är du till Katolska Kyrkan.
En annan god vän som också är katolik har under alla mina krumsprång, alla mina val alltid förblivit min vän. Han har varit tydlig med vad han anser är rätt och riktigt i Guds ögon men han har som människa aldrig dömt mig. Inte en enda gång. När andra, progressiva, härligt ”toleranta” försvann som en avlöning stod han kvar.
Jag är glad för det. Av alla samfund och religiösa sammanhang som jag rört mig eller hamnat i har alltid den katolska kyrkan varit den minst dömande. I andra sammanhang har väldigt många människor, som jag trott varit mina vänner, helt enkelt slutat höra av sig när jag fallit. Den skammen är deras, inte min.
Jag var inne i Katolska Domkyrkan tidigare idag. Det finns något där. Gud är där. Det är så tydligt. Det är något som väntar på mig där inne, inte något jag bär med mig dit, ingen ”stämning” eller så. Det är en närhet till den levande Guden.
Det är en sakral och helig stund, stilla som allt heligt, värdigt som allt gott. Det ljuset som långsamt tänds i mig under de stunderna bevisar för mig att Gud finns och att Kyrkan också gör det, trots att den slagen i sorg just nu.
Jag gråter äntligen och det är mer än en befrielse. Det är en hemkomst.
Marcus Birro
