Pope Francis leads a Holy Mass at Freedom Square in Tallinn, Estonia September 25, 2018. REUTERS/Ints Kalnins
Påven Franciskus tjugofemte pastorala resa förde honom till vårt närområde: till Baltikum; Litauen, Lettland och Estland.
En anledning är att Baltikum firar 100 år av sin självständighet. Det var 1918, efter första världskriget, som de fick sin självständighet efter att ha tillhört Tsarryssland. Men självständigheten avbröts av den ena ockupationen efter den andra. Påvebesöket rymde en rad särskilt inträngande och aktuella tal vid Franciskus olika framträdanden.
Lördagen den 22 september landade Franciskus tidigt på morgonen i Litauens huvdstad Vilnius, första anhalten på resan. 80 procent av Litauens befolkning är katoliker.
I sitt tal till president Grybauskaite betonade han Litauens roll som mångetniskt land, med litauer, ryssar, vitryssar, judar, polacker, tatarer, ukrainare och tyskar, och därmed dess egenskap som bro mellan Väst- och Östeuropa. Först totalitära ideologier förstörde den tradition av gästfrihet som rådde i landet.
President Graybauskaite påminde om den förestående minnesdagen för mordet på Litauens judar och sade att många under den nazistiska ockupationen och under kommunismen ”stått upp för att rädda judar därför att de betraktade medmänsklighet som det högsta goda”.
Också i dagens värld måste ”barmhärtighetens port alltid stå öppen” sade hon med hänvisning till påvens starka betoning av barmhärtigheten hos Gud och människor.
Baltikums kanske främsta katolska vallfärdsort är kapellet i Austra (på polska Ostra) Brama, Östra Porten, i Vilnius. 1799 raserade den ryska armén hela stadsmuren utom denna port med kapellet, som sedan dess besöks av internationella pilgrimer. I kapellet finns en berömd undergörande målning av Barmhärtighetens Moder. Här stannade påven en stund i reflektion och rosenkransbön tillsammans med de församlade skarorna nedanför på gatan.
I ett känslomättat möte med ungdomar utanför Vilnius’ domkyrka fick Franciskus lyssna till och reagera på två gripande vittnesbörd om social nöd och svår ohälsa. I sitt svar sade han att ”bräcklighet hos andra låter oss se verkligheten. Det hindrar oss från att slicka våra egna sår.”
Han uppmanade de unga att ”gå mot strömmen för att bekämpa den individualism som gör oss egocentriska och fåfänga, bara låter oss bry oss om vår bild av oss själva och det egna jaget, i stället för att verkligen må bra”.
Minnestal över föreintelseoffer
Dagen därpå gick färden till Kaunas, Litauens andra stad.
– För 75 år sedan upplevde denna nation förstörelsen i Vilnius’ ghetto; i denna händelse finner förintelsen av tusentals judar sin kulmen… Låt oss minnas den tiden, och må Herren hjälpa oss så att vi i rätt tid upptäcker när en sådan fördärvbringande hållning börjar spira på nytt – och allt som förför hjärtana hos den generation som inte har upplevt den tiden och ibland är frestade att lyssna till detta slags locktoner.
Så sade Franciskus i sitt minnestal i Santakosparken över de litauiska offren för Holocaust i en förintelsekampanj som börjat redan två år tidigare under nazisternas ockupation Efter mässan i parken for han vidare till det särskilda minnesmärke över ghettot på Rudninkugatan i Kaunas för att ”ägna en särskild tanke” åt den judiska församlingen, som han sade i sin middagsbön.
95 000 judar levde i ghettot 1944-45 – nästan halva Vilnius’ befolkning var judisk – men efter kriget fanns bara några tusen kvar. Ett kort besök följde i det så kallade KGB-museet.
Tidigare på dagen fick påven möta präster och ordensfolk i katedralen i Kaunas. Han tog upp problemen för de celibatära medarbetare i kyrkan som känner sig bedrövade och inte uppskattade.
Han manade sina lyssnare att inte resignera, inte låta sig bli medelmåttor och funktionärer och att inte låta sig skrämmas av anfäktelser.
– Det är just prövningarna som låter det kristna hoppet framträda i sin egen karaktär, för vore det bara ett mänskligt hopp skulle vi tryckas ner av frustration och misslyckanden, sade Franciskus.
Tidigt på måndagsmorgonen landade han i Riga. Ett besök i presidentpalatset med tal till personer ur förvaltningen, civilsamhället och diplomatiska kåren inledde dagen. Därpå följde ett sammanträffande med andra kyrkoledare till ett ekumeniskt möte i Rigas protestantiska domkyrka.
Den lutherske ärkebiskopen Vanags, metropoliten Alexander från ortodoxa kyrkan och den katolske ärkebiskopen Zbignevs Stankevics lyssnade till påvens ord om att vara ”enhetens hantverkare…, så att våra skillnader inte leder till splittring.”
Mariakyrkan i Riga, från 1200-talet och idag luthersk katedral, är den största kyrkan i Baltikum. Lettlands befolkning är den religiöst mest brokiga i Baltikum: av landets knappt två miljoner invånare är 35 procent lutheraner, drygt 21 procent katoliker och knappt 19 procent ortodoxa. Judar, muslimer och andra små samfund ligger under 2 procent.
Lutherska kyrkan införde under kommunisttiden möjligheten att prästviga kvinnor, men synoden avskaffade den åter för två år sedan.
-Ni som är här närvarande har fått genomgå alla slags prövningar: krigets skräckupplevelser, politiskt förtryck, förföljelser och exil, så som er ärkebiskop beskrev. Ni var ståndaktiga, ni härdade ut i tron. Varken nazistregimen eller den sovjetiska släckte tron i era hjärtan. Några av er lyckades man trots fara för livet inte avhålla från att verka som präster och ordensmedlemmar, kateketer och i många andra tjänster i kyrkan. Ni har kämpat den goda kampen, ni är på väg att fullfölja loppet och ni har bevarat troheten! (jfr 2 Tim 4:7), sa Franciskus i sitt tal till de djupt gripna troende vid mässan Rigas katolska domkyrka.
Även Lettland har en vallfärdsort: Mariahelgedomen Aglona i södra Lettland, som är mestadels katolskt och en gång tillhörde Polen.
Här firade påven mässa och predikade över bibeltexten om Maria som står under sin döende sons kors. Han manade de församlade att liksom Maria vara öppna för att förlåta:
– De relationer som hjälper och befriar oss är de som öppnar oss för att möta och broderligt umgås med andra, därför att vi upptäcker Gud själv i den andre. I tider då attityder tycks leva upp igen som sår misstro mot andra och vill statistiskt bevisa att vi skulle ha det bättre, större välstånd och mer säkerhet om vi vore för oss själva, inbjuder Maria och detta lands apostlar oss att ta emot den andre, och på nytt satsa på bröder och systrar, på ett universellt syskonskap, betonade Franciskus i sin ”appell från Aglona”: Alla borde förplikta sig att ta emot varandra utan diskriminering.
Möte med ungdomar
Den fjärde och sista dagen på påvens Baltikumresa ägnades åt det minsta av de tre länderna, Estland. Här är också andelen katoliker minst. Och sekulariseringen hör till de mest framträdande i Europa. Endast 14 procent anger religion som viktig i sitt liv. De omkring 6 000 katolikerna i landet utgör en knapp halv procent. Övriga kristna är ortodoxa och lutheraner, men en stor majoritet saknar religiös tillhörighet.
Efter sedvanliga inledande diplomatiska formaliteter kom påven till ett ekumeniskt sammanträffande med ungdomar i Karlskyrkan i Tallinn.
Här utsattes han för obehagliga frågor från de unga. I sitt svar erkände han att många unga ”inte ser kyrkan som en viktig samtalspartner i deras liv”.
– Många vill vara i fred, för dem känns kyrkans närvaro störande, ja obehaglig. De är upprörda över de sexuella och ekonomiska skandalerna som de ser inte leda till något straff, de upplever en bristande känslighet för ungdomars liv och sensibilitet… Det här är några av era ämnen. Vi vill ta dem på allvar, vi vill vara en gemenskap som är öppen, ärlig, inbjudande, kommunikativ, tillgänglig, glad och interaktiv, sade påven.
Efter ett möte med funktionshindrade och deras assistenter i den katolska Petrus och Pauluskyrkan firade Franciskus en sista mässa på Frihetstorget i Tallinn. Här varnade han för militära hot, vapenanvändning och truppuppbåd, något som ses som realiteter och en fara av många i Baltikum efter den ryska militära annekteringen av Krimhalvön och återkommande ryska truppövningar och militärmanövrar.
Etiken ställer människan i relation till en Gud, sade påven i mässan. En Gud som av människan väntar sig ett fritt och förbindligt svar beträffande de andra och gällande vår miljö. Franciskus varnade för ett oetiskt och därmed ofritt förhållningssätt:
– Ni har inte fått er frihet för att bli slavar under konsumismen, individualismen, makthungern och härsklystnaden, sade han inför de flera tusen människorna som hade samlats till mässan i Tallinn.
I sin generalaudiens dagen efter hemkomsten sade påven att han var glad över resan. Den ägde rum under helt andra förhållanden än när Johannes Paulus II besökte länderna 1993, bara några år efter systemskiftet, konstaterade han.
Själv hade han uppmanat Baltikum att alltid förbinda sin politiska frihet med solidaritet och gästfrihet, betonade han, i enlighet med deras tradition.
När det gällde frågan om migration var han ”mycket berörd” av att se en försiktig och välövertänkt öppenhet, sade han. Och särskilt uppskattade han att de tre länderna när det gäller migrationen inte visade någon böjelse för populism, avslutade påven sin resekommentar.
Kaj Engelhart
