Är yoga okej för en kristen?

Jag har börjat med yoga. Det är skönt för både kropp och själ.

Så berättar allt fler människor i västvärlden. I kristna sammanhang kan träningen bemötas med uppmuntran – det är nyttigt med gymnastik. Men också med stark motvilja när yoga betecknas som ockultism och tillbedjan av en hinduisk gud. Då blir yoga ett ämne för debatt.

Ordet yoga är sanskrit och betyder ungefär att sammanfoga, att förena. Redogörelserna i uppslagsverken går århundraden bakåt och innehåller filosofiska, andliga och fysiska mål med rötter i hinduism. På senare tid har kunskapen blivit folklig i hela västvärlden, yogatraditioner praktiseras i olika steg och med många beteckningar. Opposition förekommer mot framför allt yoga i skolor och i kyrkor. Men utförandet bara ökar.

Enligt gamla pålitliga Nationalencyklopedin har yoga två funktioner. För det första: ”Målsättningen för yoga är från början religiös, och termen yoga används därför ibland allmänt för vägar till förening med Gud eller för frigörelse från sinnenas herravälde”. Yogans andra betydelse lyder: ”Meditation kombinerad med kroppsövningar, andningsövningar o.d. med ökad självbehärskning som mål.”

Då är det naturligtvis viktigt att hålla isär de båda tillämpningarna – religiöst och gympa – vilket inte alltid är lätt.

Det visar till exempel en debatt 1916 i tidningen Dagen. Hur stor plats ska yogan få i Sverige? frågade frikyrkopastor Claes-Göran Bergstrand. Han citerade en indiska guru som menade att yogan inte kan skiljas från sitt ursprung: ”Yoga är en religiös handling. Det finns ingen yoga utan andliga inslag. När hinduerna säger mantrat aum i yogan åkallar man guden Shiva oavsett om man vill det eller inte.”

Han blev bemött av pastorn och terapeuten Lars-Olof Isgren, som betonade att han under de 20 år som han praktiserat yogarörelser ännu inte ”fastnat i några hinduiska gudars grepp” utan i stället tacksamt kunnat notera att hans hälsa förbättrats och hans kristna tro fördjupats. Och att det där ordet aum lätt kan bytas ut mot något eget.

Hur ser den katolska kyrkan på fenomenet yoga? Många fromma katoliker är glada över att ha hittat en metod att må bra av – de gör rörelserna utan främmande ordramsor. Men ämnet är känsligt, vi undviker det. Är det främmande gudar vi ser kretsa runt yogamattan eller är det bara nyttiga kroppsrörelser.

”Yoga är yoga,” förklarade en katolsk präst nyligen, ”även om du inte fastnar i yogan så finns en risk att yogan fastnar i dig.”

Ty ordet y-o-g-a är laddat. En kvinna har bytt ut det och säger att hon yoggar. På en katolsk högskola i Kansas kallar man yogaträningen för Lifstyle Fitness.

Men fader Peder Bergqvist, föreståndare på retreatgården Berget, vill inte byta ut ordet yoga eftersom det är ett vedertaget indiskt begrepp och inte ett religiöst och därför passar in i Bergets enhetssträvan. På gården ges kurser i yoga sedan många år tillbaka.
– Det handlar om den yoga som utövas för att få kroppslig hälsa, ungefär som vi betraktar gymnastik, förklarar han.

Går det att ”kristna” yogan? Ha kvar de där tydligen så nyttiga arm- och benrörelserna men tillfoga kristna böneställningar? Skapa tystnad för tankar?

Biskop Anders sa i en intervju i Svenska Dagbladet i januari i år att svenskar inte är så kyrkliga men ändå väldigt intresserade av andligt liv som meditation, yoga och mindfulness. Tröskeln till kyrkan känns hög, det är lättare att köpa en yogamatta.
– Jo, jag tror att dessa båda världar kan mötas, tillade han.

Kerstin Elworth