Charlotta Smeds, redaktionschef Vatikanradion
Få saker är så uppbyggande som att lyssna till som omvändelse och kallelsehistorier. Kanske är det för att det är så på djupet vackert när en människa öppnar sitt hjärta för Gud och säger ”Herre, jag litar på dig”.
De senaste månaderna har varit tunga och stormiga och det är med en viss försiktighet som kyrkans biskopar nu vänder sig till världens unga katoliker. Synoden som snart börja handlar inte så mycket om hur kyrkan ska hjälpa de unga, som om hur de unga ska hjälpa kyrkan.
Men kyrkan vill hjälpa de unga i sin kallelseurskillning och biskoparna från världens hörn samlas i Rom för att lära sig av varandra och påven. Vad vill Gud av de unga idag? Vad kallar han dem till? Hur ska man hjälpa de unga att höra Guds röst?
Påve Benedict XVI upprepade ofta att man tar emot tron genom att andra vittnar om sin tro. När någon berättar om sin kallelse- eller omvändelsehistoria svarar alltid trons frö i åhörarens hjärta, till och med om man fram till dess har varit omedveten om dess existens.
Hjärtat känner igen skönheten i en omvändelse, i en själ som vågar svara ja. Oberoende århundrade, kön, kultur och livssituation finns alltid två igenkänningsingredienser: å ena sidan jaget som måste gå ner på knä inför Gud, o andra sidan hjärtats starka längtan efter Gud.
I svåra tider behöver vi trosvittnen. Det behöver inte vara extraordinära historier om heliga stordåd. Vi behöver enkla exempel på tro i vardagen, inte sällan mindre heroiska.
Vår tid är full av heliga biskopar, präster, ordensfolk och lekfolk, som fortsätter att arbeta i vingården. Vi måste se på dem när tilliten vacklar. Se andra svara ja till Gud, även om Hans plan är en helt annan din egen.
Som Chiara ”Luce” Badano som dog 19 år gammal i skelettcancer, efter att under sin 2-åriga sjukdomstid heroiskt ha vittnat om tron:
– Om du vill det här Jesus, så vill jag det också!
Eller Carlo Acutis som dog 15 år gammal av leukemi. Eukaristin stod i centrum för hans liv, hans ”motorväg till himlen”. Innan han dog offrade han sitt lidande för Kyrkan och påven och han lämnar oss med orden ”Vårt liv måste ha det oändliga som mål, inte det ändliga”.
Vi har trappistsyster Gabriella Sagheddu som offrade sitt liv för de kristnas enhet, och Piergiorgio Frassati vars glädje vittnar om en obegränsad tillit till Guds Försyn.
När vi idag lockas att ha åsikter om allt i kyrkan, och dess medlemmar, och fylla kommentarsfälten på sociala medier med dessa våra åsikter och länkar till andras, är det kanske dags att ställa oss frågan: Är det här det mina medmänniskor behöver? Behöver de min klagan, min förfäran och min oro? Eller behöver de se min tro?
Lika mycket som vi stärks av trosvittnen stärks de omkring oss av att vi vittnar om vår tro och vår vilja att i svåra tider svara med tillit, trohet, bön, bot och gottgörelse, som kyrkans heliga alltid har gjort.
Kyrkan behöver vittnen. Äldre behöver unga trosvittnen för att deras tro ska berikas av de radikala drömmarna unga ofta har – och de unga behöver de äldres tro präglad av barmhärtighet och tacksamhet.
Det som pågår på sociala medier och i stor del i medievärlden är som en riktigt dålig sopsortering, där allting ligger och ruttnar huller om buller.
Låt oss nu i den katolska gottgörelsens namn agera komposter. Låt det fula, elaka och hemska runt omkring oss få ’dö i oss’, genom tystnad, bön och uppoffring så att Gud genom gottgörelsen kan skapa ny fruktbar jord i sin vingård.
