På morgonen den 11 februari 2013 samlades kardinalerna i Vatikanens apostoliska palats. De väntade sig att påven Benedikt XVI skulle avrunda mer världsliga angelägenheter med kungörelsen av tre helgonförklaringar. De hade svårt att sitta stilla på sina stolar. Då sade Benedikt att han hade något viktigt att säga:
Quapropter bene conscius ponderis huius actus plena libertate declaro me ministerio Episcopi Romae, Successoris Sancti Petri, mihi per manus Cardinalium die 19 aprilis MMV commissum renuntiare ita ut a die 28 februarii MMXIII, hora 20, sedes Romae, sedes Sancti Petri vacet et Conclave ad eligendum novum Summum Pontificem ab his quibus competit convocandum esse.
De kardinaler som kunde sitt latin tappade hakan. Andra förstod delvis vad han sagt men trodde att de måste ha missförstått honom. Efter en del viskande i smyg började den ofattbara nyheten sjunka in. Påven hade just avgått – ja, avgått – och kallat en konklav för att välja hans efterträdare. Varför? Hela världen fick vänta några minuter tills översättningarna av hela hans tal snabbt skickades ut i alla media:
Sedan jag flera gånger rådfrågat mitt samvete inför Gud har jag med visshet kommit fram till att mina krafter inte längre räcker till för att utöva det petrinska ämbetet till fullo. För att styra S:t Petrus båt och förkunna evangeliet måste man ha både den själens och kroppens styrka som under de senaste månaderna avtagit i mig i så stor utsträckning att jag måste erkänna mig oförmögen att till fullo utföra den tjänst som anförtrotts mig.
På kvällen klockan åtta den 28 februari skulle Petri stol vara vakant. Benedikt XVI skulle inte längre vara påve men skulle i stället ”tjäna Guds heliga Kyrka med ett liv helt ägnat bönen”. Han skulle bo i Mater Ecclesiaeklostret i Vatikanen som tidigare bebotts av nunnor i klausur. Det man då förväntade sig var att den före detta påven skulle leva i en trappistliknande tystnad och dra sig tillbaka en kortare tid.
Fem år senare är han fortfarande där, visserligen skröplig, men inte mer än de flesta män i 90-årsåldern. Han kallas fortfarande Benedikt XVI, är fortfarande klädd i vitt och tilltalas ”Ers helighet”. Det är tydligen en stil som passar en ”påven emeritus” – men, eftersom titeln uppfanns av Benedikt för honom själv, kan man tänka sig att den också säger något om den egna synen på vilken status en pensionerad Kristi Ställföreträdare har.
Ingen påve har avgått under de senaste 600 åren och när det skedde var det under helt andra omständigheter. Så det fanns inte något prejudikat och – om man tänker på sekretessen som omgav beslutet – inga tillfällen att höra sig för med den kanoniska lagens jurister. Lösningen på problemet fick improviseras.
Och nog var det en mycket märklig lösning. Fastän vanliga katoliker inte verkar störa sig på att ha en påve emeritus, tycker det äldre prästerskapet inte om det nya påfundet. ”Att klä sig i vitt betyder ju ingenting alls!” säger en konservativ kardinal. ”Han borde ha blivit kardinal Ratzinger igen.” (Här har vi en intressant historisk fotnot: Pius XII hade tänkt avgå om tyskarna arresterat honom och förklarade att ”de inte skulle ha hittat påven utan kardinalen Pacelli”.).
Genom att klä sig i vitt vill Benedikt säga oss att det petrinska ämbetet gett honom ett outplånligt märke. Det är inte hans uppfattning att han har kvar något av dess auktoritet. En biskop emeritus förblir biskop; han kan inte själv ta tillbaks sin vigning. Men det finns inte något påvevigningens sakrament och därför är en påve emeritus inte påve. Benedikt (som nog ångrar att ha gett upphov till förvirringen) har betonat detta genom att antyda att han föredrar att kallas ”Fader Benedikt”.
I motsats till detta har vi inget enkelt svar på frågan varför han avgick. Det beror på att det inte finns något sådant. Joseph Ratzinger hör till dem som av naturen kan ha ångestfyllda ögonblick. Han kan ha lämnat sin plats därför att han trodde att Gud sagt detta till honom, därför att han tvingades av andra, därför att hans självförtroende skadats av Vatileaks, eller därför att han fruktade en upprepning av det kaos som uppstod kring Johannes Paulus II, när denne inte längre fungerade. Kunde man inte ha låtit saken bero vid detta?
Om det ligger för oss att spekulera kan andra frågor dyka upp. Hur ser Benedikt XVI på påven Franciskus? Och har en före detta påves närvaro i Vatikanen haft något inflytande på den senares ämbetsutövning?
Benedikt har inte hållit helt tyst trots att han dragit sig tillbaka. Han har till exempel talat över ämnet musiken i Castel Gandolfo 2015. Det här anförandet var upplagt med utsökt balans och identifierade musikens trefaldiga källor som ”den nya storheten och vidden i verkligheten”, uppenbarade genom upplevelsen av kärlek; den speglar döden och ”tillvarons avgrund”, som visar oss att människor behöver söka sig utanför det vanliga samtalet; och den speglar mötet med det gudomliga som återuppväcker ”skapelsens fördolda musik”.
Det var här Benedikt var som mest finkänsligt inspirerad i övergången mellan Mozart och bakgrundsmusiken i Franciskus encyklikor. Med utgångspunkt från hans ”kontinuitetens hermeneutik” kunde det uppfattas som underförstådd kritik av hans efterträdares återgång till den äldre tolkningen av Andra Vatikankonciliet.
När påven emeritus insisterade att den tridentinska mässan ”nu lever i full frid i Kyrkan, också bland de yngre”, har han utan tvekan försvarat Summorum Pontificum gentemot Franciskus allierade. Samtidigt har emellertid Benedikt – med entusiasm – talat om vissa aspekter av Franciskus pontifikat, till exempel Barmhärtighetens År. Kanske är det mer diplomatiskt än spontant; det är svårt att säga.
Så sent som i december 2017 har påven emeritus otvivelaktigt stuckit ut hakan. Han har skrivit en introduktion till en essäsamling till kardinal Gerhard Müllers ära. Kardinalen utsågs av Benedikt till prefekt för Troskongregationen och förflyttades av Franciskus när femårsmandatet gått till ända. Påven gav inte kardinalen någon förhandsinformation om sitt beslut lika lite som några skäl för beslutet.
Benedikt har inte kritiserat sin efterträdare men lovordat Müller för att ha försvarat ”trons tydliga traditioner”. Han måste ha vetat att det ändå var så det kunde uppfattas, eftersom Müller har allvarliga tvivel när det gäller Franciskus Amoris Laetitiae. Och för att vara realistisk, vem skulle kunna tänka annorlunda? Det finns inte någon som föreställer sig att Benedikt är för en friare tolkning av de regler som avgör frågan om kommunionen för frånskilda omgifta.
Franciskus själv tycks se frågan från två olika håll. Det som verkligen sticker ut i Benedikts introduktion är det moraliska stödet till Müller. Han påminner honom om att han, som kardinal, egentligen aldrig avgår utan fortsätter sitt trogna vittnesbörd.
Orden skrevs strax efter det att Müller i en intervju förargat och öppet talat om hur brutalt han avskedats och tillagt att ”man [dvs påven Franciskus] inte kan behandla människor på det sättet”. Benedikt signalerar att han instämmer. Som ex-påve som frivilligt dragit sig tillbaka är han förpliktad att inte säga något när hans efterträdare ändrar teologisk färdriktning (såvida det inte handlar om heresi). En sådan förpliktelse kan inte finnas när denne efterträdare ger hans vän hugg i sidan.
Frågan ställer sig alltså om Franciskus radikala instinkter skulle vara mer uttalade och hans uppträdande ännu mer uppknäppt, om han inte hade en levande företrädare som granne? Man anar att Franciskus ägnar ganska lite tid åt att tänka på Benedikt. Även om så skulle vara fallet fruktar den gamles beundrare att påven, vid Benedikts död, skulle känna sig fri att återinföra restriktioner för firandet av den tridentinska mässan.
Det kvarstår dock som en möjlighet, fast Franciskus knappast skulle glädja sig över det liturgiska inbördeskrig som definitivt skulle följa på ett totalt upphävande av Summorum Pontificum. Det mer troliga är att han skulle göra livet surt för traditionalistiska präster – och radera ut alla spår av en kontinuitetens hermeneutik som han betraktar som en sinnrik nostalgisk fantasi. Han skulle – med andra ord – begrava Benedikts stora idé med honom.
Om det händer blir påven Franciskus ännu mer impopulär hos de konservativa än han redan är. Men det finns en hake i den här historien. Många ortodoxa katoliker som älskar den förkonciliära liturgin har aldrig riktigt förlåtit Benedikt XVI för att han avgått. Icke desto mindre har kardinal Raymond Burke så sent som i december sagt att ”det finns någon slags känsla bland många katoliker att deras pappa övergivet dem”. Jag hoppas det inte blir allmänt vedertaget.
Man tvivlar på att kardinalen skulle sörja så mycket om den sittande Helige Fadern avgick. Men han är inte glad över den princip Benedikt infört, nämligen att Petrusämbetet är ett ämbete man kan lämna som vilket annat ämbete som helst, även då påvens förmåga är intakt.
Det här ställer den mest svårhanterliga frågan av alla. I åtta år arbetade Benedikt XVI för att ge nytt liv och kraft åt den heliga traditionen. Har han då, samtidigt med sin avgång, sekulariserat den högste Herdens ämbete? Kommer i så fall framtidens katolska historiker att fråga sig vem som varit den verklige förnyaren, Franciskus eller Benedikt?
Damian Thompson
Damian Thompson är chefredaktör för Catholic Herald och biträdande utgivare av The Spectator. Artikeln publiceras första gången den 2 februari 2018 i Catholic Herald.
Översättning: Göran Fäldt
