Inte alldeles oväntat blev det motu proprio som påve Franciskus lade fram i juli, i vilken han starkt begränsar möjligheten att fira den förkonciliära så kallade ”latinska mässan”, sommarens stora debattämne i katolska kretsar. Visst kan ingripandet vid en första anblick tyckas en aning skarpt. Varför ska inte de som funnit andlig näring och ett stort skönhetsvärde i den äldre mässordningen få fortsätta att göra det utan särskilt tillstånd? Och det är ju knappast en nyhet för någon att det efter Andra Vatikankonciliet förekommit missbruk och slarv vad gäller liturgin.
Samtidigt visar reaktionerna, inte minst i sociala medier, att påvens intention med påbudet, att värna enheten i kyrkan, var högst motiverad. Ty ännu en gång blev splittringen och konflikten mellan vad som ibland brukar kallas ”traditionalister” och ”förnyare” smärtsamt tydlig. Det är en sorglig konflikt, av många anledningar. Inte minst för att den i grund och botten vilar på en falsk dikotomi. I själva verket borde varje katolik vara lika mycket traditionalist som förnyare. Ja, egentligen är tradition och förnyelse två begrepp som förutsätter eller rent av går in i varandra.
Ordet tradition kan lätt missuppfattas som att det endast skulle handla om att konservera och bevara äldre tiders seder och bruk. Men det är inte det sätt som kyrkan, traditionellt (!) sett, uppfattat begreppet. Den främsta metafor som använts för att beskriva kyrkan och dess tradition har varit bilden av en kropp. Och en kropp som inte utvecklas, som inte tar upp ny näring inom sig, som inte ständigt förnyas, dör. Tradition är kort sagt något levande.
En som kan hjälpa oss att tänka djupare kring detta är den helige John Henry Newman. I sin bok An Essay on the Development of Christian Doctrine visar han hur dogmer, doktriner och sanningar utvecklas historiskt, att de blir djupare, klarare och mer levande över tid. För att illustrera detta pekar han på floden. En flod är inte som mest intressant eller som mest levande vid källan, utan det är när floden utvecklats, blivit bredare och djupare, som den är verkligt levande och når sin fulla potential. Så är det också med idéer och dogmer. De är som en flod som utvecklas historiskt över tid, och som precis som en flod måste anpassa sig till omgivningen och ta upp bifloder inom sig för att växa och utvecklas.
Detta betyder dock inte att en levande tradition kan förändras på vilket sätt som helst. Newman är noga med att skilja mellan genuin utveckling och förvrängning. Han har en rad kriterier för att utröna vad som är en genuin utveckling. Ett av de centrala kriterierna är att det finns en kontinuitet mellan idéns ursprung och dess olika utvecklingsstadier. Början måste föregripa fortsättningen.
Genuin utveckling, menar Newman, bör alltså inte främst förstås som godtycklig förändring, utan snarare som fördjupning. När Newman avslutar sin bild av floden skriver han att floden förvisso ständigt måste förändras för att kunna överleva. Men så lägger han till: ”Den förändras för att förbli sig själv.”
Här någonstans finns den paradox som är nyckeln till att förstå hur kyrkans tradition fungerar. Det är endast genom förnyelse som hon kan hållas levande. Det är endast genom fördjupande förändring som hon förblir den hon alltid har varit. Eller som kompositören Gustav Mahler uttryckt saken: ”Tradition är inte att dyrka askan, utan att hålla elden vid liv.”
John Sjögren
kulturskribent
