Hon föddes i en tid härjad av pest, krig och olyckor. Uppvuxen i en enkel hantverkarfamilj kom hon att bli en av kyrkans största förebilder. – I mig själv är jag ingen, det är Gud som är, sa Katarina av Siena själv.
Hon växte upp i en enkel hantverkarfamilj och tillhörde de yngre i en stor barnaskara. Redan tidigt var hon en mild och vänlig flicka och historiker har berättat att hon var hela traktens älskling. Samtidigt hade hon också ett behov av att få vara självständig. Från unga år gav hon sig iväg på utfärder och äventyr av olika slag och hon älskade naturen och djuren och allt det levande som Gud skapat.
Katarina fick sin först vision redan vid sex års ålder. När hon en dag begett sig av för att be i en gammal dominikankyrka, som låg i närheten av hennes föräldrahem, fick hon se Jesus Kristus i underbar skönhet. Från den dagen kom hon att bli mer tankfull och allvarsam än tidigare och uppenbarelsen kom att få avgörande inflytande på resten av hennes liv. Hennes levnadstecknare, Raimundo av Capua – som också var hennes biktfader och andlige vägledare – skrev att den gudomliga kärlekens eld hade tänts i henne för alltid.
Asket och mystiker
När Katarina var tolv år gammal började föräldrarna planera för hennes kommande giftermål. En period lyckades de få henne att delta i sällskapslivet men hon fann ingen riktig glädje i det ytliga och med tiden ökade hon istället ansträngningarna på helighetens väg för att bevara sin renhet. I protest mot familjens äktenskapsplaner klippte hon också håret och tillkännagav till sist att hon inte kunde gifta sig eftersom hon lovat att tjäna Gud.
Under flera år bodde hon kvar i sitt föräldrahem och levde ett asketiskt liv med hårt arbete. Kallelsen till radikal efterföljelse och helighet utvecklades och hon hängav sig åt bön och isolering, lärde sig läsa och bekantade sig med skrifter av bland andra Augustinus och Gregorius den Store. Till sist var det kallelsen som tog henne ut i världen, ut i den hårda verkligheten, där hon hjälpte fattiga, besökte fångar och gav råd till människor som sökte hennes hjälp. Eftersom hon besatt en stor människokännedom blev hon också känd som en god själasörjare med kärlek och sanning som ledstjärna.
Samtidigt hade hon det svårt på många sätt. Som den mystiker hon var föll hon ofta i extas – något som kunde vara svårt för hennes omgivning att förstå och acceptera. Som vuxen tog hon också emot stigmata från den korsfäste Jesus. Ofta drabbades hon av ångest och tvivel.
Reformator
Med tiden började Katarina förkunna inte bara den enskildes omvändelse utan hela kyrkans. Påvens återkomst från Avignon till Rom var det viktigaste målet och förutsättningen för de övriga mål hon hade i sitt hjärta: återerövringen av Jerusalem och reformeringen av kyrkan. Hennes passion var kyrkans enhet och helighet och hennes livsdröm var en fri kyrka som inte är bunden till världsliga intressen och makthavare.
När Katarina av Siena gick bort i Rom den 29 april 1380 var hon endast 33 år gammal, svårt märkt av sjukdom och av ett liv i självförsakelse. Hon helgonförklarades 1461 och 1970 utnämndes hon till kyrkolärare, och hedrades som kyrklig reformator, av Paulus VI. Hon avbildas ofta med kors, lilja, ring och stigmata och firas den 29 april.
Bitte Assarmo
