Berättelsen om helgonen Perpetua och Felicitas ger en gripande inblick i den tidiga kyrkans liv i Kartago. Den beskriver två unga mödrar som tillsammans med sina vänner mötte den brutala martyrdöden på en arena. Den unika texten ”Perpetuas och Felicitas lidande” (Passio sanctarum Perpetuae et Felicitatis), förmedlar martyrernas berättelse och är ett unikt dokument eftersom den ger en förstahandsskildring – skriven av Perpetua själv.
Många av oss känner kanske igen namnen Perpetua och Felicitas från den första eukaristiska bönen: ”Låt även oss, dina syndiga tjänare, som hoppas på din gränslösa barmhärtighet, förenas med dina heliga apostlar och martyrer […] Felicitas, Perpetua, Agatha, Lucia, Agnes, Cecilia, Anastasia och alla dina helgon.” Men vilka var då dessa kvinnor?
Perpetua och Felicitas levde i Kartago, i dagens Tunisien, under tidigt 200-tal. De kom från olika sociala bakgrunder, men förenades i sin kristna tro. Perpetua, av adlig börd och välutbildad, tillhörde släkten Vibii. Hon var ung mor till en nyfödd son som hon fortfarande ammade vid tiden då hon blev arresterad. Felicitas var Perpetuas slavinna. Hon var också kristen, och gravid i åttonde månaden när hon greps. Tillsammans med tre andra kristna – Revocatus, Secundulus och Saturninus – förberedde de sig för dopet som katekumener när de fängslades för sin tro.
Martyrium och visioner
Under kejsar Septimius Severus tid (193–211) var kristendomen fortfarande en minoritetsreligion i Romarriket. Severus utfärdade inte något generellt påbud mot kristna, men tillät lokala förföljelser. Perpetua, Felicitas och deras vänner arresterades för att ha vägrat delta i de hedniska offerritualer som ansågs vara en del av lojaliteten mot riket. Straffet för deras vägran var döden. Enligt romersk lag kunde gravida kvinnor inte avrättas, men Felicitas födde sin dotter bara dagar innan hon och de andra martyrerna skulle gå in i amfiteatern.
Perpetua fick ta emot flera visioner under sin tid som fängslad. En av de mest kända är drömmen om hur hon klättrar uppför en stege till himlen, omgiven av faror och bevakad av en drake. I drömmen trampar hon på drakens huvud för att nå fram till himlens port. När katekumenerna nästa morgon, den 7 mars 203, går in på arenan, gör de det sjungandes. Enligt traditionen droppade den nyförlösta Felicitas bröst av mjölk, ett drabbande vittnesbörd om hennes moderskap mitt i lidandet. De tre medfångarna dödas av vilda djur, medan Perpetua och Felicitas slutligen fick dödas med svärd.
Unik betydelse
”Perpetuas och Felicitas lidande” är en av de äldsta bevarade kristna texterna och har stort historiskt och teologiskt värde. Texten är författad av en kvinna, och därför ett sällsynt exempel på en kvinnas egen röst från antiken. Den har också haft stort inflytande på utvecklingen av kristen helgonkult och varit betydelsefull i kyrkans syn på martyrskap under de första århundradena. Den finns tillgänglig i flera översättningar och utgåvor, exempelvis The Passion of Perpetua and Felicityav Thomas J. Heffernan (2012).
Perpetua och Felicitas, två unga mödrar med helt olika bakgrund, förenades i sin tro på Kristus och i sitt mod inför döden. Deras berättelse har inspirerat kristna genom århundradena och är ett kraftfullt vittnesbörd för oss om tron som enande kraft. Vi firar deras helgondag och påminns om hur tro, hopp och kärlek kan övervinna även de mest brutala prövningar.
Elisabeth Lindstrand
Kyrkans bön på denna dag:
Gud, i kärleken till dig fann dina heliga martyrer Perpetua och Felicitas den kraft som övervann förföljelsens och dödens plågor. Så låt oss på deras förbön växa i kärleken, till dess vi blir fullkomnade i din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
