Louise Lindblom; Blue Publishing, 2024
Lindblom vill med denna bok ge röst åt bortglömda flickor, i synnerhet till de 339 flickor som blev omhändertagna mellan 1922 och 1954 på Lingatans skyddshem utanför Lysekil. Flickorna betraktades som vanartiga och skulle förvandlas till goda medborgare. Vanartig visar sig vara ett mångtydigt begrepp som sträcker sig från dåliga tänder, utespring till offer för sexuella övergrepp. Allt däremellan (hela fyrtio olika definitioner) betraktades som legitimt skäl för att omhänderta dessa flickor.
Lingatan var rimligen inte utmärkande under denna tidsepok med att ha strikt disciplin, föra straffjournaler och vid olydnad bestraffa med allt från indragna förmåner till aga. Det som överraskar är att en del flickor tycks ha trivts på platsen och kommit tillbaka som vuxna för att visa upp sin familj. Det måste således ha varit ett gott hem för en del, vilket dels måste ses i ljuset av att deras hemförhållanden var ännu sämre, dels talar för att det fanns något familjärt på platsen.
Sanningen är ofta mer komplicerad än att man kan säga att en plats är antingen god eller ond, och denna komplexitet visar Lindblom på ett läsvänligt sätt prov på. Researchen är gedigen. Källorna kommer bland annat från barnavårds- nämnder, arkivhandlingar och från Rasbiologiska institutets arkiv. Lindblom själv är historiker och boken är ett tidsdokument, samtidigt som det är svårt att inte dra paralleller till dagens SIS-hem där återigen flickor som är ”vanartiga” placeras för att bättre assimileras in i samhället.
Också idag förekommer straff såsom avskiljning och fasthållning, men man hoppas innerligt att omhändertaganden idag inte sker lika godtyckligt. Den stora behållningen från boken är ambitionen att lyfta fram individerna, och på samma gång, inte bli blind av att se enskilda träd utan också zooma ut för att se skogen. Boken rekommenderas varmt.
Carolina Olsson
