De heliga oskyldiga barnen i Betlehems festdag firas sedan 400-talet fyra dagar efter julafton för att minnas barnamorden i Betlehem kort tid efter Jesu födelse. Enligt Matteusevangeliet beordrade kung Herodes, efter att han hade hört talas om judarnas nyfödde kung, att alla pojkar under två års ålder skulle dödas.
När [stjärntydarna] hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son. När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer” (Matt 2:13–17).
Hur många barn som dog, hur många föräldrar som berövades sina söner, och hur många syskon som miste sina små bröder vet vi inte. När man begrundar denna oerhörda grymhet mot små, helt värnlösa barn, och hur detta vidriga måste ha känts för deras familjer, kan man inte låta bli att dra paralleller till farao i Egypten många hundra år tidigare, som lät döda alla nyfödda judiska pojkar av rädsla för att judarna skulle bli för många: Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva” (2 Mos 1:22). Inte heller går det att låta bli att dra paralleller till dagens många oskyldiga små barn som dör i väpnade konflikter och krig, eller de som dör av svält eller sjukdomar som hade kunnat förhindras med tillgång till vaccin eller rent vatten, liksom de tiotals miljoner ofödda barn som varje år dör i abort. Katolska liturgiska nämnden skriver om denna dag:
Bibeln är en spegel som ibland förmedlar obehagliga sanningar. Det utåt barnvänliga och leende Sverige i dag kan inte förneka sin likhet med farao och Herodes. Barn ses som jobbiga, de står i vägen för ego-njutandet. Bortskämda och otacksamma vuxna jämrar sig över ”barnfällan”, ”familjefällan” och t.o.m. ”julfällan” – man ser ”fällor” överallt. Bort med barnen – till dagis, fritids, idrott, teven, datorn. Om man inte lyckats ta död på dem innan födelsen, förstås: abort är en av de vanligaste ”behandlingarna” på våra sjukhus … Det gör ont att tänka på.
I Svenska kyrkan och i vanliga svenska kalendrar heter dagen värnlösa barns dag. Fram till år 2000 hette dagen menlösa barns dag – ett namn man behållit i Finland – men det ändrades då ordet ”menlös” med tiden fått en negativ klang. På äldre svenska betydde menlös oskyldig, det vill säga utan skada eller fel, och ett barn som beskrevs som menlöst hade inga synder på sitt samvete. Fram till 1772 var dagen helgdag och kallades även fjärdedag jul. I östkyrkorna firas dagen den 29 december.
Helena D’Arcy
