Jes 62:1–5; Apg 13:16–17, 22–25; Matt 1:1–25
Varje människas tid på jorden börjar med ett födsloskrik och jag tror att många mödrar minns sitt barns första skrik. Jesusbarnet skriker också vid förlossningen, precis som alla andra barn. Och jag tror att det verkligen var ett förtvivlans skrik, där hela mänsklighetens lidande uttrycks. I Jesusbarnets födsloskrik kan vi ana hela skapelsens rop efter befrielse.
Paulus skriver: Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp (Rom 8:22–23).
Jesus gör mänsklighetens rop efter Gud till sitt rop. Och det som får sin början i stallet får sin avslutning på korset: Jesus ropade med hög röst: Fader, i dina händer lämnar jag min ande (Luk 23:46).
Gud har gjort vår hemlöshet till sitt hem.
Det är detta som är julens djupaste hemlighet. Jesus är, som trosbekännelsen säger, sann Gud av sann Gud. När han föds in i skapelsen vill han, av kärlek till oss, dela allt mänskligt. Han blir verkligen en av oss. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd(Hebr 4:15).
Jesus föddes bokstavligt talat som en hemlös i ett stall långt hemifrån. Men på ett djupare plan innebär Jesu födelse att Gud har gjort vår hemlöshet till sitt hem.
Evangelisten Johannes uttrycker det så här: Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Vi är inte ensamma längre. Vår längtan efter mening, efter frid, efter kärlek har fått sitt svar i Jesus.
Att tänka på: Är jag medveten om att Jesus verkligen förstår hur mitt mänskliga liv är?
f. Jan Byström
