Anders Rydell; Norstedts, 2024
”Du har en speciell relation till ett instrument eftersom det är ett föremål du umgås med så intensivt varje dag.”
Så säger Pascale Bernheim, fransk forskare kring nazisternas stölder av kulturföremål från judar, till Anders Rydell, som nu utkommit med den tredje delen i en serie om dessa stölder i Tyskland-Österrike och de ockuperade länderna.
Hitlers regim inrättade statliga myndigheter som inte bara stal pengar, böcker och försörjningsmöjligheter från judar, utan även deras musikinstrument. Hundratusentals instrument, många unika, berömda flyglar och pianon, lutor och gitarrer, blåsinstrument, men också noter, partitur, brevväxlingar, dagboksanteckningar – allt av värde samlades in under dödshot eller från övergivna hem tillhörande judar som fängslats, mördats eller drivits i exil. Ett statligt förbrytarsamhälle på fanatisk rasistisk grund försökte utplåna judarna och berikade sig samtidigt på deras ägodelar.
Anders Rydells engagemang går inte att ta fel på. Mängder av personer drar förbi, däribland berömda judiska musiker som Arthur Rubinstein, Wanda Landowska och Wladyslaw Szpilman men också nazistiska koryféer som Alfred Rosenberg, Herbert Gerick och Erich Schenk. De sistnämnda lyckades hålla sig framme och verksamma som ”forskare” långt in i efterkrigstiden.
Och så däremellan de som arrangerade sig med naziregimen och inte misstyckte till att fortsätta sin karriär i Hitlertyskland, utan att formellt gå med i partiet. Till exempel kompositören Richard Strauss, eller partimedlemmen Herbert von Karajan. Även de hade en framtid.
Rydells iver gör boken rörig, episodisk, med korta glimtar om personer, instrument, händelser och tider huller om buller. Trådarna blandas ohämmat, enskilda öden blir svåra att följa. Men hårresande är det, och mycket tragiskt.
Kaj Engelhart
