Han upptäckte öronspottkörtelns utgång, bevisade att hjärtat var en muskel, att djur som föder levande ungar har äggstockar. Han insåg att det fanns avtryck av hajtänder i vissa bergartslager (fossiler från forntida hav), han påvisade kantvinklarnas konstans i kristaller, och än i dag får nyutbildade hjärnkirurger i Köpenhamn hans klassiska bok om hjärnans anatomi. De ska veta på vilken grund de står.
Niels Steensen föddes 1638 i Köpenhamn. Danmark var strängt lutherskt, katolsk tro var förbjuden. Fadern var guldsmed och hovleverantör. I hans verkstad fick sonen lära känna avancerade instrument, metaller och kemiska ämnen. Vi är i Galileis, Newtons och Tycho Brahes sekel. Den blomstrande naturvetenskapen fascinerade Niels. Men han fick ocksåuppleva den dåtida läkarkonstens blygsamma nivå när hälften av hans skolkamrater liksom tusentals övriga köpenhamnare rycktes bort av pesten 1654.
Den unge dansken var anhängare av den naturvetenskapliga principen att bygga slutsatser på grundliga experiment och observationer. Han reste till Holland och Frankrike, där han vann berömmelse för sina upptäckter och föreläsningar. Samtidigt var han anhängare till dåtidens modefilosof Descartes, vars rationalism och filosofiska metod tilltalade honom. Under åren 1662–1663 råkade han i en andlig kris. Niels lekte med tanken att helt ägna sig åt tidens filosofiska bevisföring, som världen häpnade över.
Naturvetenskap ledde till tro
Men Niels fortsatte undersöka djur. I ett oxhjärta frigjorde han fiber efter fiber och noterade hjärtats muskelstruktur. Rationalisterna hade förklarat att hjärtat inte var en muskel, och nu försvann hans beundran för dem. Från och med nu ställde sig Niels helt på observationernas sida i stället för den metafysiska spekulationens.
Niels flyttade till Florens och blev storhertigens livläkare. Han reste runt i Italien och lärde känna den vetenskapliga eliten – inklusive jesuitpräster som han förde teologiska samtal med. I Livorno såg han fromma folkskaror som gick i procession på Kristi kropps och blods högtid. Det gjorde djupt intryck på honom. En tid därefter – på höjden av sin vetenskapliga karriär – konverterade den danske vetenskapsmannen.
Hemkallad till Danmark
Vad hade hänt? Den unge protestantens världsbild hade utvidgats rejält i Italien. Han hade sett utvecklade sjukhus och hur katolska akademiker smälte samman exakta kunskaper med ett varmt religiöst liv. Han bemöttes vänligt och ingenstans stötte han på problem för att han var protestant. Till och med i det påvliga palatset bevittnade han fria diskussioner om påvedömet och tron. Denna yttrandefrihet överraskade honom.
När den danske kungen kallade honom hem valde han att stanna – ett svårt steg i en tid då lojalitet mot fäderneslandet var djupt rotad. Men han visste vad han gjorde. Klassisk kristendom var garanten för sanningen om Gud.
Niels vetenskapliga arbete gick ostört vidare. Men den danske kungen gjorde ett nytt försök – Niels var välkommen trots sin konversion. 1672 är han åter i guldsmedverkstan i Klareboderne.
Niels fick den lite oklara titeln ”kunglig anatom”. Vid en föreläsning där han skulle dissekera det illaluktande liket av en avrättad kvinna, inledde han med de berömda orden som är så fulla av respekt för naturens mästerverk – människokroppen – och samtidigt låter oss ana Skaparen bakom allt:
Skönt är det vi ser. Skönare det vi förstår. Skönast det vi inte fattar.
I kyrkans tjänst
Men att vara katolik i Danmark var komplicerat och till slut återvände Niels till Florens. Han blev katolsk präst, levde asketiskt och blev en mycket uppskattad biktfader. Han förmanade storhertigen att sänka skattebördan för de fattigaste. Påven Innocentius XI utnämnde honom till apostolisk vikarie (med biskopsvigning) för Hannover och de nordiska missionerna. 1680 blev han hjälpbiskop i Münster. Med möda förbättrade han administration, skolväsende och allt från barnmorskornas till prästernas arbete. 1683 flyttade han till Hamburg, där det rådde stora sociala spänningar och bara fanns sexhundra katoliker. Mitt i all oro förblev Niels vänlig och saklig.
Drabbad av sjukdom – och väl också utmattning – bröt den flitige dansken ihop medan han tog hand om en patient. Han dog den 25 november år 1686, inte fyllda 50, på en pastoral utpost i Schwerin. I brist på biktfar bekände han sina synder för de lutherska bönderna kring hans dödsbädd. Kistan med den katolske biskopens kropp skickades – falskdeklarerad som boksändning, till skydd mot sjömännen – med skepp till Florens. Där vilar han i San Lorenzokyrkan.
Många vetenskapliga institutioner, sammanslutningar och platser i världen (inklusive en krater på månen och en påMars) bär Stenos namn. Johannes Paulus II saligförklarade Niels år 1988.
(Katolska liturgiska nämnden)
