Bernhard av Clairvaux kallade honom förebild. Det var på 1100-talet. Tvåhundra år senare blev den heliga Birgitta i en syn av Jesus själv uppmanad att vända sig till just detta helgon, då ”han kommer att visa sig vara den allra villigaste att hjälpa dig”. Idag är han älskad över hela världen, inte minst av unga människor i trångmål. Det handlar förstås om sankt Judas eller Judas Taddeus – de förtvivlades och förlorades kärleksfulle förebedjare.
Judas Taddeus bakgrund är inte helt klar. Han var förvisso en av apostlarna. I Matteus 10:3 kallas han Taddaios, men i vissa gamla handskrifter är namnet på samma ställe Lebbeus. Båda namnen har för övrigt samma betydelse: lovsång eller, ungefär, ”det lovsjungande hjärtat”. Enligt en gammal tradition ska han från början ha hetat Judas Lebbeus, men tagit sig namnet Judas Taddaios sedan han döpts av Johannes Döparen. Han kallas Judas, Jakobs son, och omnämns som en av de tolv apostlarna i Lukas 6:16, Johannes 14:22 och Apostlagärningarna 1:3. I Markus 3:18 är han Taddaios. Grekiskans Joúdas Jakobou kan betyda både ”Judas, Jakobs son” och ”Judas, Jakobs broder”; han var möjligen kusin till Jesus. Under skärtorsdagens instiftande av nattvarden är det Taddeus som säger ”Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss och inte för världen?” (Johannes 14:22), och somliga forskare håller före att han med stor sannolikhet är författaren till Judas brev i Bibeln. Här råder dock oenighet.
Efter Jesu Kristi lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd blev Judas missionär och förkunnare, och han predikade enligt traditionen i Syrien och Mesopotamien innan han tillsammans med Simon Ivraren, som även kallades ”seloten” eller, på arameiska, Simon Kananaios, gav sig av till Persien för att fortsätta sprida Ordet. Han förde tron till Armenien, som blev det första landet att anta kristendomen som statsreligion när kung Tirdat III, också känd som Tirdat den store, lät döpa sig år 287.
Då var förstås Judas Taddeus sedan länge död. Han led martyrdöden år 66 och begravdes på det armeniska höglandet, där den så kallade Svarta kyrkan vid det forntida Sankt Taddeusklostret, tjugo kilometer från staden Maku i Västazarbaijan i nuvarande Iran, sägs markera platsen. För den armeniska apostoliska kyrkan är sankt Judas det kanske allra viktigaste helgonet och han har på senare tid fått en framstående position också i västerlandet och katolska kyrkan, inte minst bland ungdomar. Han betraktas som ”de hopplösa fallens” särskilda skyddshelgon, ett helgon vars förbön man ber om när allt känns svårt och, som någon skrivit, ”med speciell omsorg om de omöjliga människorna och de omöjliga situationerna”. Det är en trösterik tanke.
Sankt Judas avbildas ofta med en ljuslåga på huvudet symboliserande den helige Ande, inte sällan har han en medaljong med en bild av Jesus i handen eller runt halsen och festdagen, som han delar med Simon Ivraren, är den 28 oktober.
Lars Brander
