Léa Todorov (regi), Frankrike, 2023 (svensk premiär 30 augusti 2024)
I rollerna: Jasmine Trinca, Leïla Behkti m.fl.
Detta historiska drama om den kände läkaren och pedagogen Maria Montessori (1870-1952) fokuserar på två stora skeenden i hennes liv. Dels den mycket personliga smärtan av att som ogift känt sig tvungen att lämna bort sin son Mario. Filmen visar de nästan orimligt begränsade ramar som förelåg om man som kvinna ville studera och göra karriär. Det var en tragedi för henne att inte kunna förena sitt moderskap med sitt kall som läkare. Gång på gång mötte hon fördomar och motstånd. Det andra stora fokuset i filmen är hur hon genom sina studier av barn med svåra funktionsnedsättningar ville visa att även dessa barn hade möjlighet att utvecklas om de gavs en kärleksfull miljö (hon talar om barnets behov av den moderliga kärleken som de måste få i någon form) och meningsfulla, konkreta pedagogiska uppgifter anpassade till sin förmåga. Även här fick hon brottas mot stora fördomar; varför ska man bry sig om ”idioter” verkade läkarkollegorna tycka. Det är en av filmens starka förtjänster att den med så stor äkthet och skönhet visar dessa barns kamp och utveckling, exempelvis i möte med musikens värld.
Tyvärr nämns inget om hur viktig den katolska tron var för Maria Montessori, om hennes tankar om ”Gud i barnet” till exempel. Helt kort nämns en kontakt med en teosof, något som återkommande förstorats i hennes biografier. Filmen är vacker och sevärd, skådespeleriet är fint, även om jag har svårt att förstå varför en fiktiv vän, underhållaren Lili, ska få så stort utrymme.
Ulrika Erlandsson
