Elin av Skövde – 30 juli

Sveriges katolska arv märks på många sätt – ibland lite överraskande, som i kommunal förvaltning. Åtminstone sjutton kommunvapen i vårt land har anknytning till Guds rike. Ett av dem är Skövdes, som pryds av den fantastiska sankta Elin.

Så här skriver en församlingsmedlem på hemsidan till Skaraborgs katolska församling, vars skyddshelgon är sankta Elin av Skövde (tillsammans med sankt Brynolf av Skara): Eftersom hon finns på Skövdes stadsvapen så syns hon överallt! Vilken härlig syn att se heliga Elin på fladdrande flaggor, på ett stort digitalt konstverk, på golvbrunnar, på alla kommunens byggnader och fordon, anslag och utskick. Ja, heliga Elin finns överallt!

Vem är då denna kvinna? Uppgifterna om henne kommer framför allt från det så kallade Elinofficiet, som författades av biskop Brynolf av Skara omkring 1288. Hon levde under första hälften av 1100-talet i Västergötland och kom från en förnäm familj. Hon födde många barn i sitt äktenskap och gav dem en varmt kristen fostran. När hennes man dog tidigt bestämde hon sig för att förbli änka, trots den tidens förväntningar på att gifta om sig, och levde ett fromt liv på sin stora gård i Våmb, på den östra sluttningen av det mäktiga platåberget Billingen, i utkanten av nuvarande Skövde. Hennes liv präglades av bön, fasta och allmosor. Hon skänkte också mycket pengar till Skara stift och bidrog till att det byggdes en kyrka i Skövde, en helgedom som efter hennes död kom att få hennes namn.

Hustrumisshandlare

Som mamma hade hon naturligtvis ständigt barnens väl och ve i tankarna och hennes oro kretsade särskilt ofta kring en av döttrarna. Flickan hade nämligen haft den olyckan att hon blev gift med en man som slog henne. Alla omkring dem visste hur det låg till men ingen kunde finna på råd att göra något åt det. En dag rann det dock över för några av männen på gården när husbonde återigen slog deras älskade husfru. De såg hur skyddslös hon var, gentemot den man som inför Gud hade lovat att skydda henne men istället gjorde hennes liv till ett enda långt lidande. Tillsammans konfronterade de sin husbonde och ställde honom till svars för det onda han hade på sitt samvete. Det är inte svårt att tänka sig att en sådan kolerisk man måste ha blivit rasande över att hans tjänstefolk tog sig sådana friheter. Förmodligen tog det inte lång tid innan både svärd och kniv var blottade och olyckan var ett faktum; husbonden låg livlös på gårdsplanen och några av hans eget tjänstefolk stod skyldiga till att ha dödat en herreman.

Dessvärre gjorde de skyldiga saken än värre när mannens släktingar kom för att utkräva blodshämnd: de skylde på Elin! De påstod att det var den mördade mannens svärmor som hade anstiftat det hela och att tjänstefolket bara var hantlangare. Lögnen var kanske inte så svår att tro på – vilken mor är inte beredd att gå till ytterligheter för att skydda sitt barn? Nu vändes släktingarnas ilska mot Elin istället, men det var inte lätt att komma åt henne. Hon var av förnäm börd och väl ansedd och hade skydd av både kronan och kyrkan.

Pilgrimsresa till Jerusalem

Elin var förstås förtvivlad över situationen. Inte hade hon önskat livet av sin måg och vad skulle nu hända med hennes älskade dotter? Hon bestämde sig för att göra det som många gjorde på den tiden: ge sig ut på pilgrimsfärd för att lägga all sin oro och förtvivlan i Guds händer – och hon tänkte inte spara sig i detta företag; hennes mål blev Jerusalem.

Men ont krut förgås inte så lätt och när Elin kom hem hade inte mycket förändrats. Hon fick reda på att biskopen av Skara hade utlovat avlat i samband med invigningen av kyrkan i Götene och bestämde sig för att vandra dit, en dagsled från Våmb på andra sidan Billingen. Hennes fiender hade henne dock under uppsikt och någonstans utmed vägen stod illasinnade män och väntade. De överföll henne, dödade henne och lät hennes kropp ligga vid vägkanten.

Hon begravdes i kyrkan i Skövde, som hon själv hjälpt till att bekosta, och det berättas om flera mirakler knutna till henne, både i samband med hennes död och efter bön vid hennes grav. När ärkebiskop Stefan, den förste ärkebiskopen i Sverige, mötte påve Alexander iii 1164 för att ta emot sitt pallium (det värdighetstecken en ärkebiskop bär utanpå mässhaken – en krage i vit ull dekorerad med kors) lade han fram Elins sak för den helige fadern och erhöll rätt att fira henne som helgon.

Än i dag förvaras en relik av Elin, heller Helena som hon också kallas, i Götene kyrkas altare: hennes finger, lagt i ett silverskrin. Hon blev snabbt mycket omtyckt inom kyrkan, inte bara i Västergötland utan också resten av Sverige – och Danmark. I Stockolms katolska stift firas hon den 30 juli.

Mattias Lindström