Nya lekmannarörelser representerar, menar många, det mest distinkta och betydelsefulla bidraget till katolskt liv under 1900-talet, från Schönstatt och Sant’Egidio till den neokatekumenala vandringen och Focolare. När en av dem byter kurs får det därför oundvikligen konsekvenser för de andra. Det ser ut att vara fallet med Comunione e Liberazione (CL), en gång bland de största och djärvaste av alla rörelserna och nu i full gång att skaka av sig ett årtionde av kris och inskränkningar.
Det faktum att ett nytt CL håller på att ta form kungjordes nyligen i ett sjutton-sidigt framtidsmanifest. Det presenterades av David Prosperi, biokemist från Milano som lett rörelsen sedan ett påbud från Vatikanen i november 2021, i ett tal riktat till italienska kulturcentrum med band till rörelsen.
Hjärtat i Prosperis nya vision framstår som ett försök att återgå till den ursprungliga visionen förknippad med rörelsens grundare, fader Luigi Giussani (1922–2005), och formulerades med en fängslande liknelse – ”beväpnad skönhet”. Orden refererar till titeln på en bok utgiven 2015 av rörelsens tidigare ledare, den spanske prästen Julián Carrón, som tog över från fader Guissani efter hans död 2005. Boken La bellezza disarmata (Den obeväpnade skönheten) sågs av många som symbolisk för Carróns försök att lösgöra CL från politiken.
Korruptionsskandaler
Carrón stod då inför den till synes omöjliga uppgiften att rädda CL från den katastrof som följde av skandalerna kring Roberto Formignoni, hög-profilerad medlem av rörelsen och tidigare guvernör i Lombardiet. Formignoni stod då inför ett antal åtal rörande korruption och han dömdes senare till fängelse i fem år och tio månader, det mesta avtjänat i hemmet med fotboja. Bland annat anklagades Formigioni för att ha använt offentliga medel till att ha gynnat vänner inom CL. Han sågs också som en viktig bundsförvant till Italiens uppseendeväckande premiärminister Silvio Berlusconi, vars personliga moral, för att uttrycka det milt, av många italienare sågs stå rätt långt ifrån traditionell katolsk lära.
Minnesvärt är fortfarande när La Repubblica, Italiens mest kända vänsterorienterade dagstidning och länge en av den konservative Formigonis kritiker, 2012 publicerade en offentlig ursäkt från Carrón för vad som sågs som CL:s förkärlek till makt.
”Jag har drabbats av obeskrivlig smärta av att se vad vi har gjort med den nåd vi har tagit emot”, skrev Carrón. ”Om Comunione e Liberazione-rörelsen hela tiden förknippas med att förföras av makt, eller pengar, av livsstilar som inte har något att göra med Honom vi mött, måste vi ha gett anledning därtill, även om CL i sig självt inte har något att göra med förskingring och aldrig har gett stöd till något ’maktsystem’.”
Intrycket blev att Carrón önskade att CL helt skulle ta avstånd från politik. Man avstod till och med från att delta i en ”familjemanifestation” i Rom 2007 som protesterade mot planer på att erkänna borgerliga vigslar av samkönade par – många andra katolska rörelser och organisationer deltog i protesten.
Utmaningen att vara relevant
Summa summarum, vad David Prosperi nu tycks säga är att CL under Carróns översyn slängde ut barnet med badvattnet, att man blev så allergiska mot allt som luktar politik att rörelsen förlorade styrkan i att vara en relevant kraft i samhällslivet. Därav Prosperis referens till ”beväpnad skönhet” i manifestet:
”Vi får inte glömma att skönhet också, i en aspekt, är beväpnad. Det framstår för mig som att detta är en aspekt vi försöker återfå, som kanske har saknats i våra samtal om kultur under de senaste åren. […] Den skönhet vi talar om har väckt, och väcker fortfarande, attraktion och vidhäftningsförmåga, vilket historien tydligt vittnar om, men också motstånd och vägran. […] Kristi skönhet är också ett svärd. Den både attraherar och utmanar, sårar, och i den aspekten är den ’beväpnad’: inte för att det behöver hjälp av externa ’vapen’ (till exempel stöd från statens makt), utan för att den i sin natur […] också går emot vårt sätt att värdera saker och ting, det ’värdsliga’.”
Till en viss grad, säger Prosperi, har CL tappat den här förmågan att utmana de rådande strömningarna i en post-kristen kultur.
”Det har alltmer lett till att det personliga omdömet blivit bräckligt när det gäller många av livets konkreta aspekter”, skriver Prosperi. ”Jag tänker […] på moral, däribland de etiska frågor som diskuteras i hög grad i dag, såsom försvaret av människolivet från dess början till dess slut.”
Våga presentera ett svar
Här går Prosperi ut mot det han kallar en dialogens ”ideologi” som fått fäste i vissa cirklar, även inom katolska kyrkan.
”Att föra dialog bara för att föra dialog avlägsnar möjligheten att komma fram till en sanning, mot vilken, ska man ha klart för sig, man alltid ödmjukt måste vara på väg. Dialogens ideologi blir därmed jämviktens ideologi. Det är vad påve Benedikt XVI förutspådde: relativismens diktatur.”
I det sammanhanget, säger Prosperi, måste CL överge tanken att den enda poängen med att delta i offentlig diskurs är att få folk att tycka om rörelsen.
”Det är som om beviset på tron ligger i den konsensus den genererar”, skriver han. ”Visst, om det sker, så desto bättre, naturligtvis, men det är inte självklart. Det skulle faktiskt kunna vara tvärtom.”
Prosperi skriver att CL måste arbeta hårt för att på ett sympatiskt sätt förstå vilka frågor världen ställer i dag om tron, men att det inte kan vara ett svepskäl till att aldrig komma fram till ett svar. Och det är viktigt att säkerställa att dessa svar reflekterar en djup förståelse för omständigheterna, och inte bara inställningar som påverkats av ideologi eller personliga band.
Kokar man ner allt verkar det som att Prosperi ber att CL ska kasta sig in i ett stort experiment som kan få gigantiska konsekvenser för kyrkans handlande i stort. Frågan är denna: Är det möjligt för katolska kyrkans lekfolk att erbjuda skarpa bidrag i offentliga samtal, utan att vara partiska eller tjusas av makt?
Det är naturligtvis inte säkert att CL kommer att nå fram till ett lockande svar, men det faktum att frågan ens ställs är tillräckligt för att garantera äkta intresse.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
